Göteborgsposten – 23 april 1868, sida 1

en dörr som var belägen midt emot kakelugnen hvarest han stod. IIur mycket han än hade beundrat henne, hur oemotständligt hennes skönhet än hade fängslat honom med dess vanliga tjusningskraft af hänsynslöshet och prakt, med dess få och sällsynta ögonblick af mildhet och behag, hade han likväl icke förr än nu fattat hur skön hon var. Ty det fanns en blandning af båda dessa egenskaper hos henne, då hon närmade sig honom, i det hennes bernstensfärgade sidenklädning med det vanliga draperiet af präktiga svarta spetsar som hängde ned om henne och sopade golfvet med veck, sådana som säkert ingen annan af en jordisk sömmerska förfärdigad klädning någonsin hade kastat. Kostbara, purpurfärgade ametister smyckade hennes hals och armar och strålade på den kam som höll hennes hårflätor tillsammans. Ett öfverflöd af vaxljus utgöto sitt milda sken öfver henne, den hvita och rosenfärgade färgen på hennes panna och kinder, det högröda på hennes läppar och det vidunderligt mörka i hennes ögon, och mellan vecken af hennes klädning kastade den nyckfulla lågan af den i kakelugnen brinnande veden darrande ljusstrålar som gledo hän öfver hennes smycken och spredo ett rödaktigt sken på den hand hon utsträckte, medan hon ännu stod på några stegs afstånd från Routh, som stirrade med djup. nästan häpen beundran på henne. — Hvad ni ser trött och blek ut! sade hon, i det han fattade hennes utsträckta hand, som hon tillät honom behålla. Orden uttalades låugsamt och med ett uttryck at bekymmer, som är ett af de farligaste vapnen i en