Göteborgsposten – 16 april 1868, sida 1

Han kastade en missbeläten blick på henne och en vredens rodnad färgade hans kinder. — Hvad är det för galenskaper ni fått i ert hufvud? Är det ej nog att denna nya fara kommit öfver mig — — Öfver oss, menar ni, afbröt hon lugnt. — Nåväl, öfver oss då — utan att ni skall taga på er en förorättad min och rufva öfver, jag vet ej hvilka dårskaper? Nu är det ej tid för något qvinnligt nonsens — — Qvinnligt, nonsens ur min mun! Det var en förebråelse som jag minst hade väntat mig! Han kastade en omild blick på henne under det han gick fram och tillbaka i rummet med allt hastigare steg. Han var missbelåten, förlägen öfver den vändning samtalet tagit och att hennes uppmärksamhet blifvit dragen från den upptäckt han gjort; men framförallt var han rädd för henne. Han ryckte otåligt på axlarne och yttrade: — Godt, låt mig vara så orättvis ni vill och tadla mig så mycket ni behagar, men var mera lik er sjelf, Harriet, låt ej er hjelpsamma natur gifva vika för sådana fantasier. Vi måste se sakerna sådana de äro och handla derefter. — Det är ej jag, utan ni som vägrar att se sakerna sådana de äro, Stewart. Denna qvinna som jag ej känner, som ej sökt min bekantskap, hvars namn ni ej ens nämnt för mig, men som ger er förtroende af sina ömma förbindelser — hon är ung och skön, eller hur? — Hvad d-n gör det till saken om hon är ung och skön eller ej? sade Routh trotsigt. Jag tror ni vill göra