Göteborgsposten – 16 april 1868, sida 1

mig vansinnig. Hvad har kommit åt er? Jag känner ej igen eri denna nya karakter. Jag säger er, denna qvinna — — Mrs Ireton P. Bembridge, sade Harriet lugnt. — Mrs Bembridge, ja, har varit medlet hvarigenom jag har gjort denna vigtiga upptäckt, och hon har sålunda omedvetet räddat mig från en fruktansvärd fara. — Derigenom att George Dallas blir förhindrad att upptäcka förhållandet ännu någon tid? — Alldeles så. Nu hoppas jag att ni åter blifvit er lik, Harriet, och skall tala förståndigt om saken. — Ja, det är hvad jag skall göra, sade hon i det hon reste sig upp från sin stol och närmade sig honom. Hon lade sina händer på hans axlar och betraktade honom med en stadig, forskande blick. Vi skola afhandla det ämnet till grunden, Stewart, och jag skall ej rygga tillbaka för att säga hvad som bör sägas derom; men då måste ni höra hvad jag i min ordning har att säga. Vi äro ej lika andra menniskor, Stewart, och vårt lif är ej likt deras. Endast förderf kan komma af någon misshällighet oss emellan. Derefter vände hon sig lugnt bort och satte sig ner vid fönstret med hufvudet till hälften bortvändt från honom, väntande att han skulle tala. Hennes röst hade varit låg men bestämd då hon sade dessa få ord; det låg ej den ringaste anstrykning af harm i tonen; det oaktadt tyckte den person till hvilken de voro ställda att de läto som en varning, ett hot. — När Dallas får veta hvad vi nu veta, Harriet, sade Routh, skall han komma till oss och omtala för oss sin