Göteborgsposten – 11 april 1868, sida 1

vAFlÅTSAMUISMTIOII. ÖuchRIRCMU CU IHMU IHCA RIAMUIET, är det väl icke antagligt, att han skulle för en i det hela obetydlig saks skull uppgitvit denna sin princips framgång och afstått ifrån dess genomförande. Ryktet nämner chefen för Södermanlands regemente, generalmajor J, H. Rosensvärd såsom hr Abelins efterföljare Offentliga föreläsningarne. Då doc. Dietrichson i Onsdags öfvergick till en framställning af målarkonsten i Pompeji, eriprade han ånyo om att Pompeji var en småstad. Konstnäreren står der på gränsen af handtverkare, men desto mera bör man förundra sig öfver den lyftning konsten derstädes tagit. De pompejianska våggmälingarnes karakter låg hufvudsakligast deri, att konstnären för dem valde harmonierande färger; så anbragtes på hvit grund mörkare färger och på ljussattiga färger ljusstarka. Det var icke blott komplementära utan äfven hvarandra i solspektrum närmare liggande färger som användes. För öfrigt delades väggfältet vanligen i tre vertikala delar. Äfven en horisontal tredeloing förekom på samma gång, och hade då vanligast sockeln en mörk färg, mellanpartiet en ljusare och varmare och slutligen frisen en Änuu mera ljus färg. Detta förhållande betingades deraf, att de gamles rum, hvilka oftast hemtade sitt ljus från dörren, voro i sina ofre partier insvepta i skugga. Dessutom tillåter och förmedlar soderns varma ljus vida mera bländande färger, utan att dessa bli pråliga, än nordens matta sol gör. Man ser också detta på de mera lysande färger, som den sydländska qvinnan älskar att begagna, medan nordländskan begagnar mera dämpade och blandade färger. En särskild asdelning är den perspektiviska väggmålningen, hvarigenom rummen förefalla utvidgade, icke blott på vidden utan äfven på höjden. Vid dessa perspektiska målningar bortser man dock från byggnadskonstens lagar något som Vitruvins i egenskap af allvarlig arkitekt skarpt klandrat. Men ban har deri haft orätt. Fantasien glömmer härvidlag i sin luftiga lek alla de proportionen som äro byggnadskonstens vilkor, och pelarne förvandlas plötsligt till blomsterstänglar, hvilka uppbära hvad som helst, fåglar och menniskor. Konsten frigör sig bär från materiens elementära lag, tyngdlagen, hvilken blott förefaller som en reminiscens, som man kan leka med, — Ett vilkor för denna målningskonstsvar för öfrigt att i rummen hvarken skulle finnas fönster eller för mycket möbler. Små fönster, och dessa försedda med glas, funnos dock ofta nog i bakrummon. Hvad landskapsmålningen beträffade lade den mest an på arkitekturen. De gamle egde ej den romantiska stämning, hvilken finner en öfverensstämmelse emellan menniskohjertat och naturen. Denna stod som något främmande för dem och man personifierade densamma. Dessa personifikationer uppfattades ofta som fientliga mot menniskan, och man har ännu efter skogsguden Pan uttrycket Åpanisk förskräckelse. Dessutom saknade de gamle clair-obscuren, dessa mångfaldiga, riflexer af ljus och skuuga som utmärker den nyare landskapsmålningen. Pompejanarne framställde derföre i sina landskapstaflor hvad de sjeliva bäst uppfattade, det hvari menniskolifvet uppenbarades, nemligen arkitekturen, Genrebilderna voro vanligen tagna ur det lägre solklifvet. Mycket ofta finner man amoriner (sinnebilder af den ungdomliga kärleken) och unga qvinnor, hvilka målningar äro af en utomordentlig skönhet. Till dessa höra de så kallade danserskorna i en fri sväfvande ställning, hvilka bilder skola komma att utgöra mönster för alla tider. Historie-målningen bvilade på grekisk grund, Flera omständigheter visa, att de historiemålningar som i Pompeij förekomma äro kopior af grekiska mästare. För det första äro nemligen ämnena hemtade ur den grekiska mytologien, som vid den tiden var litet bekant; för det andra förråder idcen och kompositionen i dessa målningar den store mästaren, medan utförandet bevisar den medelmåttige konstnären eller fuskaren, och för det tredje anträffar man vissa taflor, hvilka man af åtskilliga kännetecken finner vara desamma hvilka af antika författare beskrifvits såsom målade af grekiska konstnärer. Dii höra Timomachos Medea och Timenteus Iphigenias offrande. En litterär soirte gifves Annandag Påsk af doc. L. Dietrichson till förmån för de olycklige nödlidande i vårt broderland Finland. Det behjertansvärda ändamålet torde ensamt vara nog för att fylla elementarläroverkets rymliga solennitetssal. Härtill kommer dock föreläsarens ovanliga och välbekanta talang, till hvilken blifvit lagd lockelsen at skarpskyttemusikkårens uppträdande och utförandet af åtskilliga sångnummer. — Vi er inra om att den tidiga timman för soirgens början gör att intet hinder möter tör att de besökande samma afton äfven kunna bevista fru Stenhammars konsert eller teatern. En högtidlig begrafning egde rum i går middag då aflidne d:r Heinemanns stoft fördes till sitt sista jordiska hvilorum. I den talrika processionen deltogo lärare och elever vid härv. Handelsinstitut och vid grafven skildrade rabbinen d:r Wolff i ett anslående tal den aflidnes gagneliga verksamhet som medborgare och menniskovän. Akademiskt. Vid Upsala universitet har medic. kandidat-examen aflagts af stud. T. A. Rudberg, göteb, samt J. Th. Lagerheim och L. E. Wijmark, tillhörande vestgöta nation. Vetenskapssocieteten i Upsala har till deputerad vid blifvande jubelfesten i Lund valt sin sekreterare prof. Ångström. Riksdagen. Vid sammanträdet i Onsdags återremitterade Andra kammaren sammansatta bankooch lagutskottets utlåtande, hvari afstyrktes en af hr E. Olsson väckt motion derom, att ingen ny enskild bank hädanefter måtte oktrojeras med sedelutgifningsrätt och att när oktrojen för nuvarande enskilda banker tilländalöper, sedelutgifningsrätten äfven för dem måtte upphöra. Första kammaren