Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 1

harriet tvingade sig att t småle och yttra några vanliga tacksamhetsfraser. — Det är en sak hvartill jag tänker använda en del af de penningar jag fått i betalning för min berättelse, sade George, och jag vill fråga er till råds derom. Jag måste i och för den saken vidröra ett pinsamt ämne. Ni minns allt som stod i sammanhang med det armband min älskade mor gaf mig? Ni minns huru vi dender aftonen hjelptes åt att plocka sönder dot? Harriet kom ihåg det. Hon gaf ej tillkänna med ord utan genom en böjning på hufvudet, hvarefter hon vände sig ifrån honom och blickade ut åt gatan. — Ni minns det, upprepade han. Var god förlåt att jag plågar er genom att erinra er om dessa omständigheter. jga tänkte vi då på hvad som händt; men derom skola ej tala mera. Hvad jag ämnar göra är detta: ni har qvar armbandets guldinfattning och de blå stenarna, safirerna, urkoserna; jog vill nu återställa diamanterna. Jag kan göra det genom att tillägga litet af min onkels gåfva till mina egna penningar, och då ni återvänder till Enga skall jag hemta guldet och stenarne hos er. Jag kan lätt genom Ellen förskafla mig det oäkta armbandet och få del andra fullkomligt återstäldt i sitt fordna skick. Om min mor blir så frisk att man kan tala med henne härom — och det är, Gud vare lof, att med visshet hoppas — skall hon bli glad öfver att jag gjort detta. Utan rifvel, sade Harriet i låg ton. Men skall ni oj lik göra armbandet i England? Intå yttre tecken förrådde huru hennes kropp dar