Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 1

Göteborg d. 7 April 1868. Danmark och Preussen. Det vill synas som att någon rörelse åter skulle visa sig uti den nordslesvigska frågan, i hvilken Preussen innehar den moderna hedersmannens roll, den hedersmannen som ej känner någon annan heder än sitt eget intresse, men icke heller någonsin bryter emot dennas lagar. För honom är ett löfte allt, när det öfverensstämmer med hans egen fördel, men mindre än intet när det strider deremot. Hedersmannen Preussen ingick — vi bedja läsaren om ursäkt att vi härtill återkomma — i Pragerfreden ett kontrakt, enligt hvilket det, på Frankrikes tillskyndelse, förband sig att till Danmark återlemna den del af Nordslesvig, hvars befolkning skulle vid frivilligt företagen omröstning uttala sig derför. Efter lång väntan behagade Preussen, som dermed dröjde öfver år, härom underrätta Danmark, med hvilket underhandlingar då inleddes; för att få bestämdt, under hvad vilkor omröstningen skulle företagas och hvar gränsen för densamma skulle dragas. Preussen uppställde först såsom fordran, att de tyskar, som möjligen kunde komma att bo i de till Danmark återafträdda landsdelarne, skulle ega besvärsrätt hos konungen af Preussen. Detta förkastades af Danmark, som förklarade danska lagen värna lika om alla landets undersåter. Preussen ville i afseende på gränsen för omröstningen ha denna dragen så att Dippel, Als oah Sundeved skulle under alla omständigheter qvarblifva under Preussen. För hedersmannen konung Wilhelm I voro naturligtvis dessa ställen, hvilka skulle till kommande slägten tala om de många preussarnes ära och mod att kunna slå tillbaka de få danskarne, af större betydelse än besvurna fördrag och hänsyn för sjelfva befolkningens önskan. Danmark genmälte till denna fordran, att det fasthöll vid den i pragerfreden bestämda omröstningsprincipen efter nationaliteten. Så stod saken för några veckor sedan, och man antog ganska allmänt, att underhandlingarne strandat. Från dansk sida framlades i Wien en afskrift af meningsutbytena mellan Berlin och Köpenhamn angående den nordslesvigska frågan, med den anmärkning att Preussen måhända icke skulle vilja inlåta sig på en allmän omröstning i de ifrågavarande distrikten. Det officiösa bladet Memorial Diplomatique i Wien, som meddelar detta, tillägger, att Beust tillfälligtvis vid ett samtal med den preussiske deputeraden Werther berört saken och gifvit den österrikiske gesandten i Berlin befallning om att fästa Bismarcks uppmärksamhet derpå. Samtidigt med det att denna notis dunstat ut, uppgifver Bismarcks organ Nordd. allg. 2eit., att Preussen vill medgifva omröstningsgränsens dragande söder om Flensborg, men under det vilkor, att den tyska befolkningen i de afträdda trakterna skulle betryggas genom återupprättande af förhållandena från 1846, då, såsom vi veta, den danska nationaliteten fullständigt undertrycktes af den tyska. Det är väl icke gerna möjligt, att Danmark kan gå in på en fordran, som gör en i sig betydelselös minoritet till herre öfver den stora majoriteten. Den nya eftergiften, med dess bihang anspråket, är väl ett nytt schackdrag af hedersmännen i Berlin, hvilket skall bli af samma resultat som de föregående. — Men hvem är i det hela mest att beklaga: Danmark eller Preussen? Preussen, som skall qväljas med sitt dåliga samvete.