Göteborgsposten – 6 april 1868, sida 2

när jernpanorna blifvit färdiga, när det onda i öfvergängen från den ryske bondens lifegenskap till mera menniskovärdiga förhållanden öfvervunnits, snart åter framträda i allt större proportioner och blifva tydliga för ätven det skummaste öga. Vi tyskar skulle ha allt skäl att icke längre med samma välbehag som hittills åse Polens förryssande och sönderstyckning. Till de tyranniska åtgärder, som det nu i Ryssland herrskande nationalpartiet tillgriper, hör äfven det våldsamma undertryckandet af den katolska kyrkan, det vidare framskjutandet af Rysslands byzantiska kyrka, hvilken samtidigt lika skoningslöst angriper den protestantiska kyrkan. Och tyskarne i Ostersjöprovinserna se sig redan hotade af samma öde som polackarne. Den som lefvat med den gamle E. M. Arndt, han vet, huru lifligt han oroades af de faror. af hvilka Tyskland hotades, om det skulle lyckas ryssarne att söndersmula Polen. ÅFörefnnes icke verkligen det gemensamma intresse, så boruu..vr äfven skälet att tro på en alltid likenlig politik mellan de tre nordiska makterna med hänsyn till Polen. Österrike har mer än en gång varit nära att villigt lyssna till Frankrikes förslager angående Polens återupprättande, och tillochmed nu gynnar det, ehuru mycket försigtigt och varsamt, polackarne i Galizien. Skulle det en gång komma till en splittring mellan de trenne makterna, så är Polens återupprättande städse det bästa kort, som vi kunna och böra spela ut mot det stormäktiga, allsvåldiga Ryssland. Hela den föreställningen, att en nation, som enligt den aldra lägsta uppskattning räknar åtta millioner själar på sitt område, skulle genom grannarnes våldsamma politik på mindre än hundra år kunna för alltid så att säga utplånas från jorden, hvilar på en irring, som är dubbelt oriktig på en tid, då nationalitetsiden synbart stärkts och ännu alltjemt tilltager i inre lifskraft. Alldenstund vi tyskar skrifvit nationalitetsprincipen på vårt högt och stolt burna banr, så är det en motsägelse, för att icke säga en orättvisa, om vi vilja missakta den annorstädes och isynnerhet hos våra grannfolk. Vi kunna ej fälla dödsdomen öfver en nation, som under många år spelat en stor roll i Europa och förpligtat oss sjelfva till tacksamhet. Det är en märklig tillfällighet, att det tyska bladet på samma sida måste meddela de mest nedslående upplysningar om, huru Preussens regering betraktar nationalitetsprincipen gentemot Danmark. Hvad Ryssland tilltager sig i Polen, det gör Proussen i Nordslesvig, fastän det förra handlar i mera stor stil. Men båla förtryckas. Det förut nämnda bladet säger, att, enl. säkra uppgifter, underhandlingarne i den nordslesvigska frågan ej ledt till något resultat. Danmark har afslagit anbudet om afträdandet af Haderslevs amt till Gjennerbugten, med det vilkor att nationalitetsförhållandena före 1846 skulle der komma till användning. Bladet betviflar sanningen af de danska (d. v.s. tyska) tidningarnes uppgifter om, att den statskloke Bismarck skulle hafva, förutom andra preussiska garantifordringar, begärt, att de tyska undersåterna i Nordslesvig skulle ha lof att frambära sina klagomål för konungen af Preussen. I furst Mentschikoffs tid ville Europa hellre underkasta sig ett verldskrig, än tillstädja en suverän få ett sådant slags skyddsrätt i en annans land. Om Bismarck verkligen framkommit med denna fordran, skulle den endast lända alla de Preussens fiender till triumf, som ville beskylla oss för politisk oärlighet. Om Preussen verkligen måste förklara, fortfar bladet, att det ej kan utföra bestämmelserna i Pragerfreden, hvilken likväl endast påbjuder afträdelsen i enlighet med en fri folkomröstning, så skulle Österrikes medbesittningsrätt åter träda i kraft. Alla Europas makter skulle stå på vestmakternas sida, så fort den nordslesvigska frågan företedde en farlig och frestande förevänning till krig. Bladet slutar sålunda: En stackars dansk jordbit, som för det lilla Danmark betyder mycket, men för det mäktiga Tyskland endast föga, förtjenar icke att Europa skall för dess skull hållas under vapen. Danmark har, efter hvad man kan taga för visst och hvilket äfven förljudes, helt enkelt förkastat de preussiska anspråken med den förklaring, att det fasthåller vid den nordslesvigska frågans lösning efter den i Pragerfreden bestämda frivilliga omröstningens resultat. Måhända var prins Napoleons besök i Berlin ej alldeles utn ändamål. De diplomatiska trådarne börja åter komma fram i dagen.