Göteborgsposten – 6 april 1868, sida 2

Från Utlandet. Det finnes således icke mera något Polen utan blott ett land vid Weichseln! utbrister Köln. Zeit. Likasom Napoleon I brukade ropa till de besegrade surstarne: Huset N. N. har upphört att regera, så tror sig äfven alla ryssars sjelfherrskare kunna dekretera: Den polska nationen har upphört att existera. I den ukas, genom hvilken den sista polska centralmyndigheten, komiten för Polens inre angelägenheter, upphäfts, heter det bl. a I vår ukas af d. 28 Mars 1867 (den nya stilens datum är denna gång icke anfördt, Ryssland isolerar sig!) hafva vi tillkännagifvit vår vilja, att åtgärder måtte vidtagas till en fullständig sammansmältning mellan guvernementet konungariket Polen och de andra delarne af vårt rike. Vi befalla derför härmed, att regeringskommissionen för de iare angelägenheterna upphäfves och de densamma tillagda förvaltningsgrenar underordnas vederbörande myndigheter i kejsardömet... Men man dödar ej nationerna med ett blott maktspråk, och äfven en alla ryssars sjeltherrskare kan icke när helst han behagar befalla ÅFinis Polonia. Fast jo, han kan besalla det — men en annan fråga är, huruvida hans befallning skall komma att bli af händelserna åtlydd. Polens af czaren påbjudna död är blott skendöd. Dess påsk skall nog komma. År 1849 ansåg Österrike Ungern tör tillintetgjordt och trodde sig hafva tryckt inseglet på dess graf genom de delningar af landet, som det på egen hand företog. Och nu är likväl Ungern åter ett eget och sjelfständigt rike. Skall icke dagen åter randas äfven för Polen? Åhjo! Försynens vägar känna vi väl ej, men vi utropa dock med den gamle tyske historieskrifvaren Schlosser: Så sannt som det finnes en rättvis Gud i himlen, skall Polen ännu en gång åter uppstå ! Köln. Zeit. säger: Att lyfta stenen från Polens graf, det tyckes för dagens vise vara en omöjlighet, blotta tanken derpå en dårskap. Ha icke Ryssland, Preussen och Österrike ett gemensamt intresse att undertrycka hvarje försök till Polens återställande? Redan häri skiljer sig vår åsigt från den nu förherrskande. Preussen och Österrike ha enl. vårt förmenande alls icke något dylikt intresse, åtminstone icke Preussen. Visserligen löpa vi fara att, om det åter ges ett oberoende Polen, till detsamma förlora några, men mycket obetydliga (?) områdesdelar af det nuvarande storhertigdömet Posen; men den fördel, som det skulle gifva oss, om vi till skyddsmur mot det ryska verldsriket hade ett Polen, hvilket skulle, för svagt att hota oss eller att ens upprätthålla sig sjelft, vara hänvisadt till vår vänskap — denna fördel skulle vara omätlig. Krimkriget har invaggat oss i en falsk säkerhet. Rysslands öfvervigt och eröfringsbehof syntes för lång tid undanröjda. Men Ryssland har sedan 1856 i sanning icke qvarblifvit på samma fläck, hvarken i det inre eller yttre. De faror, med hvilka det ryska verldsriket hotar alla Europas länder, men isynnerhet de närgränsande, skola