Göteborgsposten – 6 april 1868, sida 1

Göteborg. inta den andre, sedan han ej mer behöfver dess hjelp. Sådana beräkningar har den låga knipslugheten gjort upp ifrån verldens skapelse och oupphörligt sett dem korsade af en fruktansvärd Nemesis; bundsförvandterna blifva af historien dömda att förrätta bödelstjenst j mot hvarandra. Så mycket hatva vi vunnit, vi, våra dagars menniskoslägten, att lögnens och humbugens välde, ehuru fasthakande sig med förtviflans ansträngningar vid sina kära besittningar, börjar att bli skäligen genomskinligt. När vi höra maktbegärets försmädliga fras om örtjusningsfeber, så veta vi att ingen har den; när vi se tidningspotentatens ridderliga svängar med Åupplysningens svärd, se vi genom det luggslitna förhänget huru fordringsegaren rycker på trådarne, som regera det eländiga marionettspelet, och detta är alltid något vunnet. Ett samhälle, en klass, tillochmed en representantkammare kan för en tid toppridas af ett aristokratiskt kotteri, en osjelfständig press, en klubb af hänsynslösa radikaler, som för sina personer hafva allt att vinna, men ingenting att förlora genom omstörtningar, men allt sådant tyranni förtorkas hastigare än det slagna gräset. Vi kallade talet om förtjusningssebern för en lögn, och en oförsyntare har af det bestående statsskickets fiender aldrig blifvit uttalad. Det finns ingen förgudning at det närvarande statsrådets personligheter; svagheten, tveksamheten och officialismen tadlas och brännmärkas, måhända skarpast af deras egna vänner, och anslagsfordringarne medfaras ganska illa i riksdagens båda kamrar. Sjelfva riksdagsordningen väcker ingen entusiasm. Den har undanträngt sjelfskrifvenheten, som ånnu ej sväljt förlusten; den har uteslutit en mäktig embetsmannaklass, som, ehuru van att tala för det högsta, sällan talat för friheten; den har haft den oförskämdheten att vid vissa förnämt pösiga junkerherrars sida placera länsmän och långrockar, något som snobbigheten aldrig kan förlåta; och sist och värst är den, såsom bygd på en census, icke i den radikala schweizer-politikens gunst. För den senare är det nemligen ett alltför hårdt tal, att menniskan för att vara menniska måste stå på sjelfständig ekonomisk grund, betala sina skulder och bero af ingen. Allt det der låter så platt, så kälkborgerligt och så filisteraktigt. Heldre då litet viking-affärer. För ett folk, hvars uråldriga demokratiska prägel blitvit först öfverklenad med aristokratiskt glitterguld och till sist alldeles fördunklad af en skorpa af den erbarmligaste snobbighet, är en ärlig, arbetsam och samvetsgrann borgerlighet den enda vägen till en ren och frisk demokrati. Man flyger ej öfver något utvecklingsskede i historien. Men detta skede är föga lockande för en enerverad fantasi. Att vara sin egen man, sköta sina egna värf, göra en borg af sitt rena hem, krusa för ingen och säga blygsamt men omutligt sin mening: det är föga lysande för den, som är van att ständigt vara herre öfver sin stackare och oupphörligt briljera med lånta fjädrar. Men opinionen i detta fall befinner sig, om ej alla tecken svika, just nu under en helsosam justering. Det skall ej dröja länge innan landtmannen och scadsboen börja betrakta hvarandra utan junkerismens synglas och sluta med att igenkänna brödradragen och de gemensamma intressena, som ej tillåta att den ene pungslås till den andres fördel. Arbetaren skall ej i evighet till skötandet af sina kreditbanker och yrkesföreningar behöfva högadliga biträden, då en förvärfvad bättre bildning och vidgad erfarenhet sätter honom i stånd att sköta dem sjelf lika väl om ej bättre. Land och stad skola ej i längden tigga byråkratien om den ledning, som de kunna gifva sig sjeltva, och fåfängan att komma uppför skall förvandlas i den ädla stoltheten att stå lågt men på egen fot. Men dertill behöfves en genomgripande förändring i våra vanor och i sjelfva tänkesätten en grundlig vämjelse vid det falska skenet, lakejväsendet, den ihåliga ytan, den osjelfständiga, öfvermodiga och slatviska karakteren. Denna förändring i hela nationens skick upplefves ej af oss som nu äro mognade mön, men våra barn skola se den och andas friare än vi. Riksdagen. 404 1 Bi2