Göteborgsposten – 6 april 1868, sida 1

Den aristokratiska oppositionen vid riksdagen. . (Finale.) Vi hafva sökt att gifva en hastig bild af de män, som inom riksdagen i närvarande ögonblick trängas om makten, och som följaktligen ofter vanliga begrepp skulle representera framtiden och dess förhoppningar. Ser denna framtid ljus ut? Det beror på tycke och smak. Hufvudstadens press, om ej mera talanglös, åtminstone ojemförligt mera karakterslös än under någon föregående tid, bräker naturligtvis i unison sitt bifall till katastrofen som skall förjaga Baldersgestalterna trån samhällets höjder och der skaffa rum åt dessa herrliga män, som icke äro några Baldersgestalter alls. Posse, Key, Schulzenheim och Liljencrantz äro namnen på samhällets, på det nya svenska demokratiska samhällets frälsare. Det är möjligt att massan snart nog skall efter pressens taktpinne uppstämma sina nio hurrarop för de nya idolerna, liksom det gamla presteståndet vid tronföljarevalet i Örebro 1810 i fyllan och villan drucko en skål för den nye frälsaren; men det är möjligt och äfven troligt, att liksom erkebiskopen då plötsligt vaknade till ett ögonblicks besinning och tillade till skålen: ja, ja, den gamle dock icke förglömmandes, en och annan mera sansad kan inom sig önska välgång åt de gamla, som voro om ej frälsare, om ej snillen, om ej ens undantagne från ganska betydande menskliga skröpligheter, säkert de redligaste och välvilligaste män som på länge sutit och i en lång framtid komma att sitta omkring den svenske konungens rådsbord. Men, säger man, personerna betyda intet, grundsatserna allt! Fiat justitia, pereat mundus 0. s. v. Detta låter förträffligt, och hvem har ej hört det från sin barndom, men grundsatser gå ej för sig sjelfva på två ben; grundsatser för sig sjelfva sätta sig ej ned vid embetsbordet och göra samhällets arbete. Det: vore derföre ej illa, att de, som härnäst äQmna taga samhällets pånyttfödelse om hand, ville till en början visa oss någon enda positiv. grundsats, hvarefter de ämna handla, och derefter något enda ansigte, i hvilket landet kunde läsa heder och ärlighet. Men äro vi då verkligon så fattiga på den varan eller, med andra ord, på offentliga män af karakter? Vi frukta att riksbankens metalliska fond är en outtömlig ocean, om den jemföres med tillgången på ädel metall i menniskors sinnen. Det stora Aftonbladet vet under sin nya, splitternyaste regime ingenting uslare, afskyvärdare, mera demoraliserande i politiskt afseende än förtjusningsfebern. Vi veta verkligen något ännu uslare, ännu afskyvärdare, ännu mera i politiskt och sedligt afseende demoraliserande, och det är galltebern, hatets, afundens, inbilskhetens gallfeber hos några förnäma unga herrar som af naturliga skäl icke tycka om Baldersgestalter och derföre dag och natt vanka omkring för att sticka mistelpilar i händerna på stockblinda Hödrar. Men, menar mången Höder: jag är den seende, och det är jag som skickar Loke mina egna ärenden, när han bäst tror sig gå sina. Jag är en gammal räf, den traditionen har jag i arf från frihetstiden, och mig lurar ingen åt annat håll än dit jag sjelf vill gå. Arma kortsynta cäfvar på båda sidor! Två egennyttor göra upp bolag för att med gemensamma krafter riltva ned något som står dem båda i vägen; sedan ämna de vänligen skiljas, och hvardera uppgör i sitt sinne att för