Göteborgsposten – 4 april 1868, sida 1

verkligen, på fru Löhrs Fata Morgana. IThorosdagen randades. En debutant, af ryktet från hinsidan Sundet upphöjd ända till skyarne, uppträdande på Nya Teatern, en konsert, hvarvid stora personliga intressen, utom de rent musikaliska, knöto sig, å Elementarläroverkets sollennitetssal, se der ett svårt dilemma för en stackars krönikeskrifvare. Att han emellertid tog sitt parti och delade sig, torde det följande utvisa. Om en liten nätt röst, en någorlunda uppdrifven färdighet, ett hurtigt och lifligt, att icke säga lifvadt föredrag, ett förtjusande ansigte, hvari gracerna framtitta öfverallt, en vacker figur och en näpen kostym, vore åtilstrekkelige för återgifvando at Regementets dotter, då skulle m:ll Juliette (hvarföre icke längre Giulia?) Bennati ha motsvarat, ja, öfverträffat all förväntan, ty en täckare och behagligare gestalt har sällan rört sig på Nya Teaterns scen. Men, varom uppriktiga, det var icke Marie, sådan som författaren och kompositören tänkt sig henne, sådan hon framställts af verldsberömda artister: en Jenny Lind, en Desire Artöt, en Pauline Lucca, af våra egna musikaliska celebriteter: en Louise Michaöli, en Mina Gelhaar, en Signe Hebbe. Det var en liten täck varelse, som, iförd Maries kostym, sjöng och spelade (framför allt med publiken!) på ett så nätt och behagligt sätt, att hon skulle med storm vunnit första priset vid — ett sällskapsspektakel. Men af det konstnärliga, det upphöjda, som skapar karakteren och sätter den litslefvande framför åskådaren, sågo vi intet; af den inspirerade, fulländade sångerskan hörde vi intet. Men detta oaktadt, och då, som förut anmärkts, mer än lofliga brister vidlådde denna representation, mäktiga att distrahera äfven den fullkomligaste, förmådde det intagande i m:ll Bennatis personlighet att öfverrösta alla kritiska reflexioner, förmådde det den intagna publiken att på det lifligaste välkomna och belöna en prestation, som, åstadkommen af en på yttre behag vanlottad sångerska, måhända skulle framkallat motsatsen. För de talrika beundrarne af såväl Loriniska som Lannerska sällskapets qvinliga koryföer, är det oss en angenäm pligt att påpeka den utställning af högst charmanta färglagda fotografiporträtter af dessa, som sedan i går är etablerad i Gumpertska konsthandeln. Från den nästan tomma och kyliga teatersalongen ila vi hän till Elementarläroverkets sollennitetssal. Hvilken motsats! En xända till trängsel uppfylld salong, idel värme och ljus, vacker musik, känsligt och väl utförd af sanna musikvänner, den glädjande företeelsen af ännu en ung hoppgifvande svensk sångerska, af naturen begåfvad med en klangfull sopran, i besittniog af en redan aktningsvärd färdighet och, det bästa af allt, denna flärdfria uppfattning, som är den säkraste slagrutan på ett rent musikaliskt sinne, se der hvad friherrinnan Adelaide Leuhusen med den utbildade smakens och det goda hjertats förenade trollkrafter lyckats åstadkomma. Den offentliga kritiken har, strängt taget, intet att beställa med tillställningar at så privat natur som den ifrågavarande, men vi kunna icke afhålla oss från att yttra det lärjungen, m:ll Alma Dahlöf, hedrade lärarinnan, att hennes röst och föredrag hade denna äkta nordiska prägel, hvilken lyckligtvis nu vunnit fullt erkännande på den stora sångarmarknaden, att det utförande som kom samtliga programmets nummer till del vittnade om att vårt samhälle inom amatörsverlden eger musikaliska krafter, vid hvilka de mest glädjande förhoppningar kunna knyta sig, att det till mellan 6 och 700 personer uppgående auditoriet med det lifligaste bifall uttryckte sina sympatier så väl för den unga adepten i konstens tempel, som de personer, hvilkas talanger bidrogo till att göra denna afton till en af säsongens mest uppfriskande förströelser. Den ädla anordnarinnan af denna soiråe torde häri finna en ny uppmuntran till de oegennyttiga sträfvanden i den vackra riktning, som redan burit så lysande frukter. När den blyga stjernan, upprunnen på Nordens klara himmel, stiger allt högre och högre, när dess sken slutligen, fördunklande alla andras, bländar en verld, som icke eger ord tillräckliga för att uttrycka sin beundran, då bör det kännas ljuft för den som först upptäckte denna stjernas magiska glans, ljuft för den som i naturbarnet från Smålands skogar anade den blifvande konstnärinnan och först med vänlig hand för henne öppnade förlåten till konstens eviga helgedom. Men ännu ljufvare ändå att ega tillfalle och förmåga att framgent i dess mysterier inviga unga, öppa sinnen! Cirkus Halvorsen blef ändå en verklighet! I trots af allt grums om den gamla Mancsgens skröplighet, har dess styrelse stödjande sig på tvenne fackmäns utlåtande funnit sig otörhindrad att uthyra densamma och allmänheten skall säkerligen också finna sig oförhindrad att talrikt strömma till. Måtte nu endast det af röta mer eller mindre angripna