Göteborgsposten – 4 april 1868, sida 1

då man vill le och gråta på samma gång, då man genomträngd af tacksamhet mot försynen, som delar de klara dagarne med de mulna, ofrivilligt måste utropa: , hvad lifvet är skönt ändå! — — — Eja, vore vi der bara! Mon der äro vi icke ännu, tyvärr, och om årstiden ännu icke tillåter dylika poetiska evolutioner i gröngräset med thy åttöljande sentimentala idöassociationer, kort sagdt, om vi ännu icke kunna så hänge oss åt de billiga nöjen, naturen sjelf med frikostig hand anordnar utomhus, så ha vi i stället desto större tillgång på nöjen inom fyra väggar. Låtom oss gå i ordning med frågorna. Vi anteckna då, icke pligtskyldigast, utan med sannt och uppriktigt nöje, den aftonunderhållning med nordiska folklekar o. dyl., som hr A. B. Santesson sistl. Lördag anordnat i Nya gymnastikhuset. Vi förbigå detaljerna, vi sästa oss endast vid intrycket af det hela och tro oss obetingadt kunna uttrycka den åsigten att det bland alla de närvarande helt säkert icke fanns en enda som icke tyst eller högt tänkte ungefär såhär: Huru nyttigt icke allenast för individen utan äfven för samhället skulle det icke vara om det frö som här utsås uppspirade till ett herrligt träd, under hvars grenar vi skulle kunna få se en frisk och stark ungdom tumla om i glada lekar! Man skulle då besparas de bedröfliga skådespel, som vår tid, sorgligt att omtala, så ofta erbjuder, af tärda, gulbleka, glåmiga och förslappade ungdomar, som knappast lärt sig, tala förrän de tycka att det är för barnsligt att leka, som äro durchdrifna i lancieren innan de kunna läsa innantill, som spinkiga och kraftlösa, utan must eller märg, föredraga att, utstofferade efter sista modejournalen mera liknande markattor på ett positiv än små hyggliga menniskobarn, flanera omkring på gatorna framför att tumla om i ystra lekar, som jaga helsans rosor upp på kinderna och komma det klara barnaögat att stråla af den oskyldiga glädjens rena glans. Då skulle våra gossar växa upp till välbildade, kraftiga ynglingar med jern i musklerna och stål i karakteren, då skulle våra flickor utbildas icke till försnörda, utdansade salongsdamer, utan till blygsamma, blomstrande jungfrur, värdiga den ljutva lotten att en gång sprida glädje och ljus i jordens paradis, det lyckliga hemmet, då först skulle det unga slägtet motsvara den bild, som föresväfvade skalden, då han sjöng om, att Mannens mod är qvinnan kärt, Det starka är det sköna värdt! Kom så Måndagen och med den konserten N:o 1, för veckan af fru Eugenia Sorandi. Vår publik visade sig icke det ringaste nyfiken på att kontrollera Stockholmspublikens smak, tvärtom den stackars konsertgifverskan fick låta sina toner strömma för knappast 100 personer. Hvad nu dessa toner beträffar, så föreföll sjelfva källan något oklar, redan de allratörsta tonerna i Rosinas aria läto så grumliga att man i hastigheten helt häpen frågade sig sjelf: ÅMon Dieu! Ar detta la diva som lagt en hel hufvudstads publik för sina fötter ! Men ju längre det led på konserten, desto klarare kommo tonerna ur instrumentet och klingade i arian ur La Traviata på ett oemotståndligt hänförande sätt, — men sanningen måste fram! — ändå föreföll det hela tiden som om ressonansen i instrumentet vore förlorad, om för alltid lemna vi osagdt. Måhända berodde dessa återkommande missljud helt enkelt på så randiga skäl (Jemine, hvilken nedrig witz!) att kritiken aktniugsfullt nedlägger pennan. Vi kommo här ofvan att nämna La Traviata. Detta ords betydelse på svenska torde vara bekant, lika bekant som det sorgliga faktum att hvarje större samhälle bland sina medlemmar måste räkna en skara beklagansvärda qvinliga varelser, hvilka kunna häntöras till traviata-klassen. Oaktadt alla de förbud, hvarigenom stadens polismyndighet försökt att, så vidt möjligt, dölja en samhäilskräfta, som tyvärr aldrig torde kunna fullkomligt utrotas, ha dock befogade klagomål kunnat göras mot det försynta sätt, hvarpå dessa Venus Cloacinas prestinnor drifvit sitt ofog, isynnerhet på stadens förnämsta gata. Då det emellertid slutligen gått så långt, att de på ett brutalt och opassande sätt förolämpat aktningsvärda damer har poliskammaren välbetänkt funnit sig befogad att ihveckan utfärda en kungörelse, hvarigenom Södra Hamngatan, denna stadens pulsåder, rensopats från detta samhällets mögel. Från kl. 6 till 11 på aftonen — efter denna tid får som bekant ingen kamelia vistas utomhus — är nemligen gatan fridlyst från alla besök af dessa menskliga — nattskäror. På Tisdagen uppfördes å Nya Teatern för tredje gången Trubaduren och detta — oafsedt alla ohjelpliga statistiska förhållanden — på ett i musikaliskt hänseende så fulländadt sätt, att minnet af denna konstnjutning icke snart skall förblekna hos musikvännen. Vi vilja isynnerhet påpeka trion i sista akten,