Göteborgsposten – 1 april 1868, sida 2

rättegangsoch Polissaker. Pollskammaren. Eno mera ovanlig art af stöld bar på senare tider orosvats af en eller ett par qvinnor; det är nemligen honstjusnad, som dessa damer slagit sig på. Då lenna specialitet varit okänd hittills, har det först au lyckats detektiva polisen att komma brottslingarve på lifvet. I sistl. Februari månad bade åkaren J. Hermansson, boende i Majorna, blifvit bestulen på 7 höns. Han anmälde saken, men ingen hönstjuf kunde ertappas. Blef så byggnadsinspektoren J. Gustafsson, som hade sina höns förvarade i en olåst bakstuga, nattetid bestulen i tvenne omgångar på sex stycken af dessa nyttiga fjäderfän. För att för framtiden sätta dem utom all fara, lät hr G. förvara resten i en tilllåst vedbod; men natten mellan d. 27 och 28 sistl. Mars hade låset för vedboden blifvit uppbrutet och borta voro nu ånyo icke mindre än åtta höns. På samma gång hade från plåtslagaren J. Eliasson blisvit borttagna en hel del kökssaker. Tjufvarne hade nemligen banat sig väg in i hans hus genom ett fönster, hvarur en ruta blifvit utslagen, en brist som sedermera afhjelpts genom några ditstoppade sämre klädespersedlar, de der äfven af tjufvarne blifvit anammade. De tillgripna hönsen hade sedermera försålts på torget till diverse månglerskor. Till en början gick affären bra, men det sist tillgripna partiet hade varit för stort, för att icke polisen skulle få nys derom. Också uppdagades det att qvinspersonen Amalia Jönsdotter Dahl jemte bustru Anna Christina Andersson försält åtskilliga höns. Tagna i förhör berättade deu förra att båda den första gåogen i bolag stulit Hermanssons höns. Den sista stölden på Hisingen hade med hustru Anderssons vetskap begåtts af Amalia Jönsson och nyssnämnda hustru A:s son Carl Andersson, hvilken med en medhasd hammare uppbrutit dörren till vedboden, der hönsen förvarades. Hustru A. hade för öfrigt tillrådt henne densamma. Hustru A. förnekade att ha varit delaktig i nägon af stölderna, men medgaf avt Amalia Jönsson för henne omtalat den senare, hvarefter hon varit behjelplig vid försäljningen af några af hönsen, — Carl Andersson medgaf hvad Amalia J. berättat, men förnekade att hans moder skulle varit medveten om expeditionen, och sade att Amalia J. bedt honom för modren förtiga densamma. Målet förvisades till vederbörliga domstolar. En af landtbrukaren E. Polemans drängar hade häromdagen den sorgliga pligten att för honom anmäla det en ko blifvit ur hans ladugård bortstulen, och hade tjufven, så vidt man för resten kunde göra sig reda för saken, dervid gått tillväga sålunda, att han ledt kon ut genom en bakdörr, genom hvilken eljest blott för komposter dugliga ämnen bruka utkastas. Genast anordnades en skallgång efter det försvunna kreaturet. Lyckligtvis funnos de som voro förtrogna med utseendet af hennes spår. En älskare kan ej med skarpare och mindre lätt bedragen blick följa de lätta intryckon efter den tillbeddas lilla fot, än de utsända granskade hvarje fjät som det på mjölk och andra förhoppningar rika kräket intryckt utåt vägen, och tack vare den ej så långt förut fallna snön lyckades man verkligen att spåra både tjufven och det stulna djuret ut till torpet Skår i Skepplanda socken der såväl den förre som det senare blefvo tagna i förvar. Vid polisforböret i går vidgick tjufven, hvars namn var Aug. Carlsson från ofvannämnda gården Skår, att han, medan hr Polemans drängar voro sysgelsatta med att gifva kreaturen i ladugården foder, emugit sig in derstädes och gömt sig. Sedermera aflyftade han bommen, hvarmed dörren åt ladugårdens baksida var tillstängd, och ledde ut kon. Kort efter han med denna hemkommit till sin moder, som bodde å Skår, blef han upphunnen af sina förföljare och häktad. Målet remitterades till rädbusrätten. — Carlsson, som med sångskjuts blifvit hitförd från Wenersborgs cellfängelse, återförpassades till cellen.