Göteborgsposten – 31 mars 1868, sida 2

— Jag skall leta upp den då ni är borta. Jag kan — nej, jag skall behålla den. — Det har varit någon annan som förekommit er, sade hon skrattande. Jag såg någon taga upp den och gå bort med den mycket hastigt. — Se så, sluta nu med era tokerier, afbröt hon honom; stäng till dörren, om ni behagar, jag fryser. Jag måste resa hem. Godnatt. Är ni också enfaldig? Lugna er, det var blott en qvinna! Ljuset från lamporna i vestibulen föll på hennes ansigte i det ögonblick hon lutade sig genom vagnsfönstret för att se på honom, ett förtjusande småleende sväfvade öfver hennes läppar och en eldig blick lyste ur hennes svarta ögon. Åkdonet rullade derefter bort, men han stod qvar liksom försjunken i en dröm. — Har mrs Routh kommit hem? frågade George i orolig ton en halftimmea före nyss beskrifua uppträde. Frågan framställdes till den engelska tjensteflickan i mr Rouths bostad. — Ja, sir, men hon har gått upp på sitt rum och tillsagt mig lemna er detta. Dot var en med blyerts i hast skrifven biljett af följande innehåll: Jag kände mig så illamående sedan ni gått för att hemta lemonaden åt mig, att jag ej vågade invänta er återkomst utan begaf mig hem genast. Ursäkta mig. Jag vet att ni kommer hit först, i annat fall skulle jag skicka detta till ert hem. H. R. CForta)