Göteborgsposten – 31 mars 1868, sida 1

— vi ha lycka med oss, mrs Routh, sade George. Här kommer min onkels vackra vän eller vackra ovän, hvilketdera hon nu är, i all sin prakt. Hvilken skada att mr Felton ej är här! Kanhända hon kommer att tilltala mig. — Ja kanhända, hviskade Harriet i det hon lät sin hand nedfalla från hans arm och satte sig ned på en bänk bakom honom. Var god rör er ej. Jeg önskar särskildt att vara dold. I detta ögonblick närmade sig mrs Ireton P. Bembridge, föremålet för allas blickar, det ställe der George stod. Harriet fästade sina blå ögon på henne från sitt gömställe bakom Dallas, mot hvars armbåge hennes hufvud lutades. Men den strålande skönheten var fullkomligt omedveten af att hon betraktades af dessa ögon. Hon stannade för ett ögonblick och tilltalade George. — Godafton, mr Dallas. Är mr Felton här? Inte? Han väntar på sin son, förmodar jag. — Han har ej haft någon underrättelse ifrån honom, madame. — Verkligen! Men det förvånar mig ej, ty Arthur nar alltid varit en trög korresvondent. Han skall likväl snart vara här att svara för sig sjelf. — Skall han? Ni vet att min onkel är mycket orolig — Hon afbröt honom med ett skratt och en åtbörd med handen, som den qvinna hvilken i smyg betraktade henne tyckte vara mycket oförskämd, samt yttrade i det hon pasI serade vidare: