Göteborgsposten – 27 mars 1868, sida 1

Vt 1(03 C Pe OnMIicr. skottet, tog detta och betänkandet i försvar ocb ansåg beslutet i torgfrågan stridande mot grundlagen; hyste farhågor för att låta sådant passera oanmärkt, emedan tider funnes när folket slog sig till ro och otverlemrade åt regeringen att sköta sitt ÖÅmiundslif, och tve kade man då att komma fram äfven med små anmärkningar, så kunde man riskera att hafva enväldet öfver sig. Hr Blanche, likasom den iörre ledamot af utskottet, försvarade äfven detsamma och för enade sig med hr Liljenerantz. IIan talade utmärkt väl, allvarligt och utan att anlita de stora fraserna medelst hvilka han annars så ofta och lätt slår öfver målet. Han var ömsom den stränge Cato censorius. ömsom den taderligt förmanande preceptoru. Den tredje punkten var deu vigtigaste som han sew i något konstitutionsutskottets memorial. IIr Björck åter upplysie längre fram och möjligen just i anledning af den förre talarens yttrande, att vii 1853 års riksdag hade utskottet framställt 19 anmärkningspunkter, hvaraf den obetydligaste då var utan all gensägelse vida vigtigare än den mest framhållna punkten nu. Men hr Björck har otvitvelaktigt följt konst.-utskottets åtgärder med större uppmärksamhet). Han tyckte sig i det kungliga beslutet (rörande torgtrågan) spåra det gamla envidets fullkomliga anletsdreg. Hans afsigt hade verkligen vwit att med stöd al 107 SR. F. föreslå en skrifvelse till K. M:t om civilministerus skiljande från embetet. men — af skäl som han icke ens antydde — yrkade ban nu blott betänkandets läggande till handlingarne. Jöns Påhrsson sade sig skola bibehålla den ställning som han redan vid förra riksdagen intog; hans då gjorda aumärkningar synes halva verkat, erinrade han, och nu yrkade han en sådan skrifvelses aflåtande som hr Blanche talat om, men afstått ifrån. Det var en ganska wärklig, och man kan säga ölverraskande töreteelse. utt de tre rebresentamorna tor Gotoborg, hrr Hedlund, Lindström och Bjorek, bedömde utskottets betänkande fullkomligt ötverensstämmande. Don förre använde en lika qvick som söndorslitande ironi mot utskottet, hvars betänkande enligt hans åsgt visat icke borde med ogillande läggas till hand! ugurne. Utskottet hade gjort sig all upptänklig möda at anmärka; men att resultatet ändå blitvit så tarfligt, det var icke utskottets el. Han fritog utskottet från alla syuptomer a törtjusningsoch tacksumhetsfoboer, men deremot kunde man möjligen inom utskottet spåra symp:oicer af en annan mycket FNlågsammare sjukdom, som fransmännen kallade ambition rentres (inslagen ärelystnad) Alfven denne talkare skärskådade de syra anmärkningspunkternabefogenhet, och ansåg att de på långt när icke voro af den betydenbet som ufLskottet gifvi dem. Ilan erinrade hr Blanche derom, atv i fall man nöds dndigt ville framkalla röda eller svarta spöken, så borde man dertll hafva mera skäl än nu var förhållandet. Hr Lindswöm yitrade sig med vanlig elegans och värd ghet. Anmärkningarne förtjente icke synnerligt afseende. Han delade alls icke en föregående talares fruktan att enväldet stod för dörren. Det ålåg väl icke en rikssörsam!ing att visa tacksamhet, men dessa pligt var att visa storsinthet. I stället för att genom öfverdrifter draga nell det som står högt, är det hvars och ens plat att sie fhöja sig till en ädel ståndpunkt. Hr Björcks yttrande var otvifvelaktigt det både briljantasie och djupsinrigaste, som han vid denna riksdag atvsitv Det var lika klart som sakrikt, och :ngen skall hestrita att denne talare i orde:s hela bemärkelse uttömde ämnet. Han underkände utekotiets uppfattning at de fyra punkterna, som han icke ansåg vara af någon egentlig vigt. Grefve Posse sade sig icke heller lägga nägon vigt vid de i memorialet upptagna anmärkniugarne, men desto mera vid frågan om regeringssystemet i sin heihet och om det inneburit något kraitigt initiativ i de stora srågorna, hvilkas lösning måste komma på dagdningen. Han kände sg icke böjd att gitva regeringen något förtroendevotum och h4 6 derlöe att betänkandet skulle med gillind liggas tl bandlingarne. j Om iljenerantz med den största fyndigheten försvarade utskottsbetänkandet, så : försvarades detsamma atrektor Siljeström med den största skarhsinnigketen. Han var viterst s räng i sitt omdöme ötver regeringon, och i i j — —