Göteborgsposten – 20 mars 1868, sida 1

— om jag ej visste att han hade tillräckligt med henningar för att un chälla sig en längre tid än den jag säknat nyheter om honom, samt att han eger stor förmåga att hvar han än är på ett eler annat sätt skaffa sig penningar, skulle jag genast meddela saken åt polisen, yttrade mr Felton. — Ja, sade George; men det värsta är att vi ej vete hvilken polis vi böra vända oss till, den engelska eller den utländska. Om han ej uttagit sina penningar ur Liverpaolbanken, torde vi kunna antaga att han är i England. — Den enda vägledning jag har i detta mörker, sade mr Felton, är den omstärdigheten att han drog vexeln och skref de få ord jag meddelade er — han öppnade sin plånbok mekaniskt under det han talade, såg på ett bref som låg deri, stack plånboken tillbaka i fickan och fortfor — i det han lofvade utförligare underrättelser. Det är nästan otroligt att han skulle vara i England utan att ha ytterligare skrifvit. Mina bref till honom, adresserade till Liverpoolbanken, ha ej blifvit efterskickade. Han fick ett när han lyfte penningarne der. — Ja, jag vet, sade George. De hade flera gånger afhandlat detta ämne, men aldrig kommit närmare en slutsats. Det blef vid detta tillfälle tydligt för George, att karakteren af hans onkels farhägor undergått en förändring. Först hade han betraktat sin sons tystnad blott såsom ett ytterligare exempel på den köld och likgiltighet hvarvid fadern var alltför väl van. George, för hvilken hans kusin var helt och hållet en främling, hade i början sett saken ur samma synpunkt