Göteborgsposten – 20 mars 1868, sida 1

— Ja, svarade George, ända tills på sista tiden — ända tills hennes sjukdom. Jag reste från London till Amsterdam straxt innan den började och hörde ej nägot ifrån heune, lika litet som jag skref till henne, förrän jag fick ert bref, sir. (De sista ordeu uttalade han vänd mot mr Carruthers). — Det förklarar saken, som ni finner, fortfor mr Felton i sammanhang med de anmärkningar som George ej hört. Min syster har tydligen aldrig erhållit något bref eller meddelande från Arthur; i annat fall skulle hon, som ni säger, ha ställt George i förbindelse med honom. Jag kan blott sluta till att han åter lemnat England för att återvända till kontinenten och att han ännu uppehåller sig der. Jag har intet annat att göra än att vänta, och i alla händelser är det bäst att jag väntar här. — Visserligen, sade mr Carruthers. Jag är mycket ledsen öfver att ni vid er ankomst till England skall ha så stora anledningar till sorg, utom den som min hustrus sjukdom förorsakar. En betjent inträdde nu och tillkännagaf att d:r Merle hade anländt. Som det blifvit på förhand öfverenskommet att mr Carruthers skulle rådfråga denna höga auktoritet i deras frånvaro, togo onkeln och nerön sina hattar och gingo ut i den lilla trädgården, genom hvilken de togo vägen till den skuggrika promenadplatsen. Der gingo de upp och ned, mötande och förbigående grupper af promenerande af hvilka några nyfiket betraktade de båda gentlemännen, hvilkas allvarliga miner förrådde, att deras samtal rörde mindre glada ämnen.