Göteborgsposten – 19 mars 1868, sida 2

utgöres af en artistiekt utförd, litograflerad kopia efter Nordenbergs berömda tafla: En läsare stör fröjden i en gillestuga, hvilken tafla tillvann sig stor och välförtjent uppmärksamhet under 1866 års exposition i Nationalmuseum. Tidskrifter. Af Tidskrift för Lagstiftning, Lagskipning och Förvaltning, utgifven af Christian Naumann, ha n:ris 2 3 utkommit i ett häfte. Detta innehåller bland andra uppsatser en med titeln Konstitutionela Axiomer, hvilken torde vara förtjent af särskild uppmärksamhet. Den afser i sin andra hälft den kongl. propositionen om, att vissa mål måtte hädanetter komma att afgöras af vederbörande departemenstchef, hvilken sedan skall derom till konungen i statsrådet afgifva berättelse, och att ett nytt departement måtte upprättas tör jordbruk, öfriga näringar samt allmänna arbeten. Såsom motivering för den förra delen af denna framställning anfördes den senare, i hvilken åsyftades att under det nya departementet lägga de ärenden som hittills afgjorts af kommerskollegium, hvilket står på förslag aut indragas, och att för öfrigt till detsamma komma att höra många ärenden, med hvilka det skulle vara obilligt att besvära konungen. Artikeltörfattaren anser, i strid mot justitiestatsministern, att förslaget om öfverlåtande åt departementscheferna af konungens a goranderätt i vissa ärenden är rakt stridande mot konungamaktens grundbegrepp i Regeringsformen, mot dennas högsta grund och högsta sylte. Det är en uppenbar väsentlig skilnad emellan uppdrag af konungen åt embetsman eller embetsmyndighet, att i egenskap af underordnad organ för regeringsmakten, såsom en länk i den administrationens kedja som slutar hos konungatronen. utöfva en beslutanderätt, hvars åtgärder kunna af högsta makten i samhället, af konungamakten, prösvas och rållas, — och ett uppdrag åt sådan embetsman eller myndighet, att såsom den högsta makten i sista instans, utan all appellrätt till någon makt i staten, afgöra ärender. I det förra fallet regerar konungen, med anlitande af sina underlydande funktionärer, alltid med sin egen makt qvarstående såsom möjlighet att på denna administration verka till rättelse af hvad orätt sker; i det senare åter har högsta samhällsmakten fallit ur konungens hand i en embetsmans. Sker det senare i något ärende, som erkännes i sin natur fordra möjligheten att i sista hand pröfvas af landets regering, så har härmed skett en partiel förnekelse af konungamaktens ids. Hvad som sålunda gäller i allmänhet om embetsmän, såsom regeringsmaktens organer, det måste ock till sin fulla vidd gälla om statsdepartementens chefer, i hela deras ställning utöfrer sjelfva rådgifvarekallet. leke på ringaste sätt med stö re befogenhet, än statens öfriga embetsmän, skulle under grundlagens synpunkt departementscheferna kunna förordnas att handlägga ärenden med afgöranderått; fasthelare skulle grundsatsen i 34 R.-F. kunna anses lägga hinder i vågen för deras anställning i annan verkningskrets, än rådgifvarekallet. Konungen egande regeringsärendernas afgörende sig ensam sörbehället; Hans rådgifvare icke af någon annan verksamhet, än rädgifvarekallet, förhindrade att konungen i hvarje sak råd gifva: det var och det är än Sveriges konungamakt. Enligt förf. är departementschesen ingenting annat än en bland statsrådets ledamöter och föredragande för ett visst departement, i hvilken egenskap han eger att bereda depar tementets mål till föredragning inför konungen i statsrådet samt afgitva råd under det konnagen beslutar och dep.-chefen expedierar konungens beslut. I afseende på vissa små äronden, hvilka likväl icke äro regeringsärenden, har departementscheterna en särskild makt, men 7 8 i R.-F. står dock orubbad och likaledes det uti Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter d. 10 Febr. 1810 till yttermera visso gilna budet: Statsministern och statsråden skola dock endast konungen råd gifva, men ej jemte honom regeraFörf. tyckes dock erkänna, att svenska folket kan genom sina representanter med konungens godkännande ändra sin grundlag, och börjar derför framhålla det vådliga uti att under närvarande tidsförhållanden företaga vågot steg, som kan leda till rubbning i konungamakten, och såsom sådant betraktar han den kongl. propositionen. Med någon pathos utbrister han: Då konungen stundom skall afgöra något deriill förbehållet regeringsärende och deruti fattar en mening om det rä ta och nyttiga, måste han dock öfvergilva den, ty den beslutande departementschefen har i något annat ärende, af något icke förutsedt eller beräknadt sammanhang med det nya, genom sitt beslut tagit mått och steg, som icke med konungens nu tillämnade beslut skulle väl harmoniera. Män af det goda svenska folket, hjertligt hyllanue seklernas gamla tradition om en konung, som i sitt höga kuli sammansattar alla heliga pligter af den högsta vård om all rätt och sanning, antrada den långa färden till hufvudstaden, uppnå konungaborgen och uppvakta med denna vördnadskänsla denne höge representant af så dyrbara intressen och vilja inför honom uttala sina enskilda eller sin hembygds önskningar och bekymmer, i hvad dessa bero af regeringens ätgärder, men få till sin bestörtning erfara, hvad de under sitt irån politiken afskiljda lif i skogar, på berg och i dalar förut icke vetat, att konungamakten icke har konungamakten till alla delar i behåll, utan öfverlätit just den del, hvars bruk nu särskilt vara I frågas till he N N hvars hlifvande heslut ko