Göteborgsposten – 19 mars 1868, sida 1

—— —— — -fn— att kammaren skulle böja sig för ett hot, och tal. fortfor att yrka återremiss. Frih. af Ugglas rekapitulerade nu i korthet de uppgilter, som statsrådet Lagerstråle redan forut mera detaljeradt hade lemnat, och sporde, med betoning på hvarje ord, om icke frågan vore fullständigt utredd, hvarpå svarades med starka ja-rop och upprepade rop på proposition. Men några ledamöter yrkade nu utan motivering dels bifall, dels afslag, dels återremiss. Hr Björck fick återigen ordet och förklarade med anledning af frih. De Geers yttrande ratt han böjde sig, emedan han var öfvertygad att landet behöfde den nuvarande ministeren. tterligare uppträdde ett par talare åt hvilka ingen uppmärksamhet egnades. — Proposition! Proposition! — Frih. Gripenstedt fick ordet och med ens blef det tyst i salen. Med högburet hufvud, under en dämpad, men ändå synbar förtrytelse, med hög och skarp stämma yttrade friherren, så långsamt att vi kunde anteckna hans egna ord: ÅJag har åter begärt ordet icke för att yttra mig i saken utan endast för att afgifva en protest mot en talare, som nyss fällde det yttrande att hr justitiestatsministern skulle hafva sagt, att han icke ville ingå i ärendet, icke i rättsfrågan; och att sålunda, utan någon uppgifven grund eller upplysning, blott ett maktspråk blifvit utkastadt mot representationen. Men det förhåller sig icke så, utan hr justitie-statsministern har under förklarande, att han nu icke vill inlåta sig på frågan om riksdagens grundlagsenliga rätt att göra den ifrågasatta indragningen, yrkat afslag på utskottets hemställan af det klart och bestämdt framställda skäl, att regeringen, om utskottets förslag bifölles, skulle blitva ur stånd att uppfylla ingångna förbindelser och derigenom komma i en ställning, som ingen skulle vilja underkasta sig. Nåväl! Jag hemställer till kammarens ledamöter, om här finnes någon enda ibland oss, sou; icke anser det skamligt att svika ingångna förbindelser. Jag bemställer till en och hvar om ej den som härtill rådt oss, kommer i en skamlig ställning, och om någon godvilligt bör underkasta sig detta? Att icke Sveriges regering vill utsätta sig för att råka i en sådan ställning, detta har jag förväntat, och att detta äfven gillas af Sveriges folk, derom är jag förvissad. Mig synes alltså att ett fullt gällande skäl blitvit anfördt för hr justitie statsministerns afgifna förklaring och att det således varit obehörigt att vilja stämpla densamma såsom ett al nyck eller annan orsak gifvet maktspråk. (Bravo! Justerande! Proposition!) En paus uppstod. Talmannen frågade: anses diskussionen afslutad? Talman, ropade Jöns Pährson. Han uppropades. -Afstå! AÄfstå! Jag har fått ordet, och jag skall behålla det, herrarne må ropa afstå bäst de gitta, ropade han i vredgad ton. Om ministern sett folkets armod, så skulle han ej kommit fram med sådana beskyllningar som de här utkastade — nu utbröto så starka hyssjningar, att talarens ord bortdogo i sorlet. Med 105 röster mot 65 blef utskottets förslag ogilladt. Minoriteten säger nu, att den förklaring som justitie-statsministern afgaf var obehöflig. Det må vara — ehuru vi ganska väl förstå hvarföre minoriteten säger så. Men obestridligt är det rätt att ministören icke visar sig undsallande, att den öppet och srimodigt uttalar sig, och att den visar hållning och mod, då stora principfrågor behandlas. Riksdagen,