Göteborgsposten – 17 mars 1868, sida 1

ningen ha blifvit uppdagad och all den sorg och olycka som drabbat min mor undvikits. En ondskefull blick på den unge mannens ansigte lyste hastigt till i Rouths öga. — Ni glömmer, George, sade han, att allt som jag kunde ha sagt måste ha gett ett kraftigt stöd åt den åsigten, att den person som bar rocken, hvilken uppassaren igenkände, och sist sågs i Deances sällskap, var den siste person som någonsin såg honom vid lif. Om jag hade haft tid att tänka för mig, skulle jag naturligtvis ej ha sagt ett ord derom; men om jag blifvit tvungen att svara oförberedt, så måste jag ha sagt just det. Se så, George, ni lägger denna sak alltför mycket på sinnet. Naturligtvis är jag ledsen öfver Deanes öde, men jag sörjer betydligt mera för er skull och jag vill ej taga någon annan del af hela saken i betraktande än den som rör er. Beträffande haus slägtingar — dun punkten tycks förorsaka er mesta oron — så kan jag lugna er med den underrättelsen att han ej hade un enda nära anförvandt i hela verlden. — Verkligen! sade Gevrge. Huru vet ni det? — Han har sagt mig det, sade Routh. Ni skall kanhända invända att det ej är något särdeles tillförlitligt intyg, men jag tror att vi i detta särskilda fall kunna taga det för mer än det är värdt. Han var den kallaste, hårdaste, mest sjelfviska person jag någonsin lärt känna och tycktes så högt uppskatta fördelarne af en sådan isolering, att jag verkligen tror att den existerade. — Han var verkligen en lefvande gåta i alla falj sade George. Hvar bodde han? Vi voro aldrig tillsammans