Göteborgsposten – 16 mars 1868, sida 1

öfver sina nerver! Skulle de svika honom nu, dessa nerver som aldrig svikit honom förr? Upptagon af dessa tankar, tillbragte mr Stewart Routh en mycket obehaglig fjerdedels timma innan hans väntade gäst anlände. Han hade nyss för att ge styrka ål sina nerver anlitat en tlaska brandy, som stod på ett sidobord och hade druckit ur halfva glaset då en knackning på dörren hördes och hastigt besvarades af den allvarsamme och prydlige betjent som utgjorde ett framstående bevis på huru betydligt Rouths ställning förbättrats, hvarofter Dallas välkända steg hördes från förstugan. — Goddag Routh, min gamle vän! — George! Det gläder mig att se er! Det första obehaget var nu öfver och då Routh blickade i den unge mannens ansigte, såg han ej ett spår af misstanka i detsamma. — Harriet befinner sig ej väl i afton, sade Routh, och ber er ursäkta henne om hon ej blir synlig. Jag åtog mig att ställa allt tillrätta, och upprigtigt sagdt är jag nästan glad öfver att vi få tillbringa en stund för oss sjelfva. Jag har så mycket att säga och höra, och Harriet har allaredan haft ett långt samtal med er. — Ja, svarade George i det småleender på en gång lemnade hans ansigte, hvilket öfverdrogs af en mörk skugga, jag hade ett långt samtal med henne. Naturligtvis, Routh, har hon meddelat er den förskräckliga upptäckt jag gjort och det besynnerliga sätt, hvarpå jag blifvit inblandad i denna hemska sak. — Ja, min vän, hon bar sagt mig alltsammans, sva