Göteborgsposten – 14 mars 1868, sida 1

smutsen står som en kalospint omkring honom? Hvad är väl orsaken till att hans ansigte strålar som en blankpolerad kaffepanna, under det att andra menniskor se gråa ut i , Synen som ett par innanfönster fram på vårsidan? Och hvad betyder väl det, att han hejdar alla som ban möter, hviskar några ord i örat på hvar och en och derefter åter ger sig i drift? Är det kanske en teaterreferent som lurat en kamrat till att bedöma och njuta at De Nygifta eller en riddare af två ordnar, som blifvit hugnad med en tredje? Är det en politisk konspiratör, som utdelar lösen, eller måhända en nyetablerad grossbandlare, som bjuder ackord? Intet at allt detta, Det är ju helt enkelt vår vän Z., som är ute och trafvar. Se här är han nu, midtför oss. Nu få vi väl upplösning på gåtan. Riktigt, ja, vår vän öppvar sin vältalighets slussportar och hu! hvilken forss! Har ni hört att —? och att —? och att —: Det var fasligt mycket nyheter på en gång, utbrista vi förbluffade, men vår vän hör oss icke mer, han står redan ett långt stycke ifrån oss och lossar sin nyhetslast i en annan hamn. Det är en glad dag för vännen Z. och detta hans nöje delas säkert at hvar och en, som är road af att lägga sig i angelägenhater, med hvilka han (eller hon) alldeles icke har att beställa. Men sqvallret och förtalet skola ju någon näring ha och att döma af vår vän Z:s lilla resume tyckas de i veckan riktigt haft att frossa på. Jag fruktar mindre den ovän som stöter dolken i mitt bröst än den salske vän, som står smilande med knifven gömd i rockärmen?, säger Mäster Smith på ett ställe och han har rätt; mot det smygande förtalet kan ingen värja sig. Men dolken kan understundom riktas under sådana förhållanden att den anfallne icke ens kan bjuda till att försvara sig. Vårt lands törnämsta sångerska, Louise Michaöli, har nyligen i tidningen Upsala -Posten af en talangfull men alltför mordisk kritikus blifvit uppvaktad med en dylik dolkstöt. Hvilken konstnär, och ännu mer, hvilken konstnärinna, skulle väl i vårt land kunna drista sig att offentligen bemöta en kritik på ett par spalter, hvari contentan dock är att den ifrågavarande artisten saknar — snille? Annat slag i vårt broderland Danmark, der en författare, M. V. Brun, och en recensent, Erik Bögh, ge hvarandra dufningar, så att det står härliga till. Men här i Sverige, här skulle sådant icke gå an. Vi kunna för öfrigt icke, då vi inregistrera denna skoningslösa akademiska kritik bland veckans märkligare Begivenheder, undertrycka den förmodan, att recensenten ettdera är mycket obetänksam eller också mycket modig, då han så der sans fagon kastar en handske mot ett helt lands omdöme rörande en så uppburen och älskad artist som fru M., då han så der i en handvänning söker rifva ner det beundrans tempel som vårt lands kompetentaste domare bland artister och skriftställare med vördnad rest åt hennes talang. Men kanhända är handen som burit denna handske ännu helt ung, åtminstone så ung att dess egare ännu icke hunnit pröfva verlden så mycket att han fullt insett verkan al det iryckta ordet, varit i tillfälle att iakttaga hurusom då man måhända åsyftat att iskänka sanningens bittra men helsosamma dryck, man istället omedvetet kommit att framräcka det orättvisa kh. ndrets mördande gift. Vi hylla för ötrigt för vår del den åsigten, att de stora, de ädla, de upphöjda sträfvandena inom konstens verld alltid böra uppmuntras, aldrig med våldsam och omild hand vidröras, ty det är endast öfver de falska, det förvända inom konsten, öfver den uppblåsta medelmåttan eller den dumdristiga oförmågan, som kritiken bör svänga den sargande gisseln. 1200 a 2 3