Göteborgsposten – 14 mars 1868, sida 1

Det är en högst otreflig dag. Himlen är grå och mulen, menniskornas lynnen likaså, ty väglaget är gement och issörjan flera tum hög. En menniska, som är våt om fötterna, är bestämdt aldrig vid godt lynne. Att känna sina smalben hela dagen om befinna sig i samma predikament som en glacedosa i ett ämbar is, kan naturligtvis heller icke framkalla de känslor af kroppsligt välbefinnande, hvilka äro absolut nödvändiga för att glädjen och belåtenheten skola kunna afspegla sig i ens fysionomi. Dagen är, som sagdt, högst otreflig, svenska kyrkans primas skulle omöjligt kunna kalla den för en glad dag, menniskorna traska trumpna och tvära omkring i smörjan, vårfantasierna ha flugit sin kos och funderinarne ötver tandvärk och influensa ha efterträdt de ljufva drömmarne om sippor och violer. Men hvem kommer der i vild fart utför Södra Hamngatan, med hatten på sned och öfverrocken vårdslöst uppkastad, liksom vore det vårvindar friska och icke en isande nordanvind som drefve sina spel? Hvem är han som plöjer mådden med en fart, så at