Göteborgsposten – 14 mars 1868, sida 1

antogs i sin helhet mell 55 röster mot 36. Under diskussionen var egentligen grefve J. 0. Mörners yttrande det mest pikanta, så till vida att han, antydande det hemlighetsmakeri som egde rum inom det diplomatiska området, trodde att om de svenska diplomaternas noter blefvo offentliggjorda, skulle deraf framgå att de alls icke voro så betydelselösa som man föreställde sig. — Deruti har den ädle grefven ulan tvifvel ganska rätt, men han erinrade sig troligen icke att inom de stater som tillhöra andra eller tredje ordningen — och till endera hörer väl Sverige numera — måste utrikesministern vara vida mera återhållsam i sina meddelanden till den stora allmänheten, än stormakternas utrikesministrar. Dessas meddelsamhet kan vara större Just derföre alt de representera stormakter. De små staternas ministrar åter tvingas af konvenausskäl till en återhållsamhet som bjudes at försigtigbeten. Men så utan allt inflytande torde väl icke de förenade rikenas sändebud vid alla utländska hof vara, som man nu vill göra troligt. Ått de förenade rikenas minister t. ex. vid hofvet i Danmark för iche så länge sedan på detta lands politik utötvade ett ganska stort inflytande, — nyttigt eller skadligt, det lemna vi derhän — och att han någon tid var eller trodde sig vara alldeles omistlig för den dan ske konseljpresidenten, äro fakta som icke kunna bestridas, men som naturligtvis icke i tryck kunna offentliggöras förr än längre fram i tiden, då åtskilliga personer för alltid gått till hvila. I Andra kammaren var det egentligen som striden rörande tredje hufvudtiteln skulle utkämpas, så trodde man åtminstone; att den icke blef lika varm som vid förliden riksdag, utgjorde en stor missräkning för åhörarne på läktaren, der bland andra norske stalsministern tagit plats. st Grotve Manderström erhöll först ordet. 1 förbigående vilja vi nämna att grefven, som i skrilt uttrycker sig med så mycken finess, påtagligen ogerna underkastar sig hålla dessa fria föredrag, hvartill ministrarne nu så ofta uppmanas i kamrarne. Grefve Manderström erinrade i anledning af utskottets förslag att regeringen redan gått representationens önskan till mötes genom att nedsätta anslagen å tredje hulvudtiteln med nära dubbelt det belopp som förra riksdagen hade påyrkat. Han erkände riksdagens rätt att bestämma anslagens belopp, och regeringen skulle naturligtvis deretter rätta sig; men han botvillade riksdagens kompetens att med tillfyllestgörande sakkunskap bedöma de diplomatiska platsernas behöflighet, och deri hade han obestridligen rätt. Å andra sidan var det egentligen frih. Liljenerantz som med den största sakkännedom försvarade statsutskottets förslag. Den skärpa hvarmed friherren uppträdde då tredje hufvudtiteln förekom vid sistförliden riksdag, förmärktes nu nästan icke, eller den bemästrades bättre, och derigenom blef diskussionen för åhörarne vida angenämare. Urr Keij och Lönnberg, som begge talade för statsutskottets förslag, framhöllo lämpligheten af en svensk generalkonsuls anstnilande i Förenta Staterna och obehöfligheten af åtskilliga generalkonsuler som nu äro anställda på andra platser der de förenade rikenas handel är ringa; i anledning hvaraf grefve Manderström upplyste att behöfligheten af en generalkonsul i nyssnämnde etater vore al regeringen insedd, men orsaken hvarföre icke någon proposition om ett generalkonsulats upprättande der hade aflåtits helt enkelt var den, att regeringen icke hade velat möta representationen med ett dylikt förslag, då riksdagen redan uttalat sig för nedsättning på tredje hufvudtiteln. Grefve M. yttrade vidare all om under årets lopp sådana omständigheter inträffade hvarigenom utgiltsstaien ytterligare kunde nedsåuas, så skulle det vara både hans pligt och ett nöje att derom gå i författning, såvida en dylik åtgärd vore för enlig med landets intresse — i anledning hvaraf frih. Liljeneranta förmälde sig icke betvifla den goda viljan, men erinrade tillika att man icke egde några garantier för grefvens qvarslannande såsom utrikesminister, ty dödsfal? eller andra olyckliga omständigheter kunde ju under tiden inträska. Grefva M. gjorde nu en vacker rörelse med handen och log valvilligt mot sin omtänksamme antagouiss). Sedan hofpredikanten Lithner påyrkat bifall till den k. propositionen, och Carl Anders Larsson samt hr Hierta och grefve Posse yrkal bifall till statsutskottets förslag, blef det utan votering bifallet. Dermed var den striden utkämpad. Den ulopp. såsom vi ofvan antydt, temliger lätt, och upptog icke särdeles lång tid. Diseussioren, i hvilken blott sju af kammarens ledanöter deltogo, var äfven i det afsende angehäm, att den fördes med mycken urbanite: ch ingen af de ledamöter, som arnars hafva ill uppgift att repetera de föregående talares argumenter togo till orda — Rosenberg 21 DNN ANA a