Göteborgsposten – 13 mars 1868, sida 2

ej jag kommer att qvarstanna mer än en eller ett par dagar i London, såvida jag ej blir uppehållen af denna ledsamma sak. — Ämnar ni er tillbaka till Amsterdam? frågade Harriet. — Nej, sade George; jag ämnar resa till min mor. — Jag misstog mig ej, sade Harriet, i det hon efter att hafva blifvit allena lutade sig tillbaka i stolen blek och utmattad. Jag trodde att det enda kraftiga medlet, det medel som varit kraftigt nog att rädda George Dallas från sig sjelf, skulle vara verksamt äfven nu. Två gånger har hans mor räddat honom från följderna af hans lättsinne. Det var ingenting annat som kunde verka på honom, men detta har lyckats. Harriet hade rätt till en viss grad, men ej alldeles rätt. En annan bevekelsegrund hade bidragit till det ändamål hon önskade vinna, och George nämnde den i sitt hjerta då han gick neråt gatan till Mercurys byrå med namnet Clare Carruthers. — Ni är en märkvärdig qvinna, Harriet, sade Routh då Harriet slutat den korta berätteise hvari hon beskref samtalet mellan henne och George. Men ehuru han yttrade sig i en ton af stor beundran och hans ansigte uttryckte djup lättnad, tog han henne nu ej i sina armar och kysste henne passioneradt. — Ni är en märkvärdig qvinna, och vi ha undsluppit denna fara. Hon smålog något bittert och mycket sorgset då hon yttrade :