Göteborgsposten – 13 mars 1868, sida 1

——— — — — — hopa de senare med anklagelser; de senare besvara de förra. Och så uppblossar deras kamp mot hvarandra, medan under tiden det I stora maskineriet så omärkligt flyttar sig framåt genom det inom det allmänna medvetandet under tiden vaknade behofvet af en förändring. -De menskliga lagarnes natur, säger Montesquieu i sin Esprit des Lois, är, att de äro underkastade alla kommande tillfälligheter och att de vexla, allt efter som de menskliga viljorna vexla. Allt detta är nödvändigt för den menskliga utvecklingen, som just betingas af rifningen mellan de olika meningarno. En dylik friktion eger nu rum i vårt land med anledning af frågan om den allmänna rösträtten. Våra i så mycket förtjenstfulla kommunalförfattningar brista dock deri, att de, medan de öfverflyttat den kommunala styrelsen från en mer och mer i det formalistiska stelnad byråkratis skuldror och i stället lemnat .den i vissa genom val framgångna medborgares händer, lagt förmögenheten uteslutande till grund för valrätten. Det har naturligtvis varit lagstiftarnes mening, att lemna makten i händerna på personer, som veta att befrämja allmänt väl med allmän säkerhet. Och de ha trott sig finna den öfvervägande medborgerliga intelligensen hos de törmögnare, likasom dessa äfven besitta förmågan att lättare bära skatter. Alldenstund det nyvaknade kommunala lifvet genast måste göra behofvet af omfattande ändringar till det stora helas båtnad behöfliga och derför äfven betydande kommunalskatter måste komma att utkräfvas, ville de antagligen skaffa de förmögnare det inflytande på hushållningen, att deras här berörda intressen icke förbisågos och att deras egendom ställdes i säkerhet. Lagstiftarne förblandade skattens storhet med den beskattades törmåga att bära den och kommo härvid in på den stråt, som ledde till den konseqvensen, att en ny privilegierad kast uppstod: de rikas. Man förbisåg, att den mindre bemedlades ringare skattebörda är lika. tung för honom att bära som den rikes större skatt, ja, äfven tyngre, och att man derför borde antaga, att den mindre bemedlade skulle å sitt eget intresse handhafva beskattningssaken lika samvetsgrannt som den rike, Det dröjde icke länge, innan man insåg olägenheterna häraf, innan man ånyo fann den erfarenhetssatson bekräftad, att ingenting är fullkomligt under solen, eller, för att upprepa Pascals ord, att hvarje sak är till en del sann, till en del salsk. Missnöje måste härigenom uppstå, isynnerhet som lagstiftarnes på förband uppgjorda beräkning mycket riktigt bekräftade sig, att nemligen de kommunala skatterna plötsligen stego uti de lifstriska och i utveckling stadda samhällena, medan, tyvärr, samtidigt dåliga konjunkturer uppstodo, under hvilka handel och allmänna näringar ledo ett betänkligt betryck. Härvid inträffade det helt naturliga, att, då dessa stegrade skatter skulle uttagas, detta kändes högligen betungande för de mindre bemedlade, hvilka naturligtvis ledo mest af den stiltje, som rådde inom den allmänna omsättningen, under det att deremot de förmögnare, fastän högst beskattade, likväl lättast kunde bära skattebördan — de obemedlade, som måste lefva för dagen, hade neml. ej det öfverskott att hålla sig till, som förmögenheten lemnar. Man kände detta som en orättvisa, fastän det var en naturlig följd af förhållandena. Man förblandade det med sjelfva den nya kommunalstyrelse-institutionens tillvaro, emedan man ej kunde utöfva något omedelbart inflytande på densamma. Man sade rent ut: de rika utauga oss, de sattiga, och kom sålunda på flera ställen från missnöjet med sjelfva institutionen till missnöje med de, hvilka voro medlemmar af densamma. Framgångna genom hufvudsakligen de förmögnares val, ansågos de ej representera de mindre bemedlade, hvilkas intressen de icke heller troddes bevaka. Så orättvist detta än är i och för sig, var det likväl en gifven följd af en felaktig lagstiftning.