Göteborgsposten – 11 mars 1868, sida 1

uppskofvet med Harriets föreslagna bref, ett uppskof som han sjelf föreskrifvit, hade föranledt Dallas aterkomst och förargad på sig sjelf för misstaget var han förargad på henne derför att hon ej förutsett risken. Han var ofta förargad på Harriet nu för tiden; ett eget slags afsmak för henne vaknade ofta till lif i hans låga, otacksamma hjerta, och det gamla förhållandet emellan dem hade undergatt en ändring, som erkändes at ingendera, men fullkomligt väl kändes af båda. Den karaktersstyrka, hvarpa Ronth visste att han kunde lita under alla förhållanden, hvilken han visste aldrig skulle fattas honom eller dess egarinna, uppväckte hos honom en egendomlig rädsla midt under allt det förtroende den ingat och han kände sig tvungen och skygg i sin hustrus närvaro. Stewart Routh hade aldrig varit ra i sina uttryck; hans uppfostran hade bevarat honom från vagabondlifvets simpla vanor, men inflytandet af hans dåliga lynne gjorde sig understundom gälland. Sålnnda när Harriet vänligt omtalade för honom, att Dallas var i England och skulle besöka dem följande dag, vände han sig vredgad och med en ed mot henne. Hon ryggade tillbaka för ett ögonblick, men i nästa sade hon vänligt: — Vi mäste möta denna händelse, Stewart, liksom alla de öfriga, och det kan lata sig göra. — Huru? sade han häftigt; huru skola vi kunna möta den? — Jag skall göra det, Stewart, svarade hon. Lita på mig: ni har ofta gjort det och aldrig haft orsak att ångra följderna. Jag är förändrad, jag vet det; jag är ej så qvick