Göteborgsposten – 7 mars 1868, sida 2

Frän Utlandet. Till Bismarcks tidning ordd. allg. Leit. skrifves från Paris under d. 29 d:s: Prins Napoleon har i går afton afrest härifrån och begifver sig till Berlin, Stuttgart och Wien. Om han skall besöka de olika hofven, af hvilka han såsom bekant är beslägtad med det ena (hofvet i Suttgart) uti här angifna ordning, kan jag icke säga, emedan jag endast hört, att han sist far till Wien. Pring Napoleon tycker mycket om att resa, och häri kan man väl närmast fiona den yttre anledningen will den utslygt, som han nu gör(?). Om man antager att prinsen personligen vill öfvertyga sig om, huruvida hofven i Berlin och Wien eventuelt vilja följa en gemensam politik i Orienten, och att han i så fall är i stånd att uttala aonat än rent enskilda meningar, så har denna åsigt en alltför positiv grundval för att den kan behandlas som en blott och bar gissning. I allmänhet äro sträfvandena, såsom man äfven tydligt ger tillkänna, riktade på att förekomma, att det kritiska förhållande, hvari Turkiet befinner sig till sina vasall-länder, tager en vändning, som sätter Eupas fred i sara. Vi anteckna här bredvid, att den franske statsministern Rouher i Frankrikes lagstiftande kår förklarat, att de orosmoln, som för någon tid sedan upprörde Europa, blifvit skingrade. — Om man får sätta tro till denna förklaring, skulle prinsens politiska mission vara öfverflödig. Hvarför har den då företagits? Diskussionen inom Frankrikes lagstiftande kår i Måndags tyckes ha varit stormig som vanligt. Trängseln var oerhörd. Alla åhörareläktare voro öfverfyllda. La salle des pas perdus var äfven fylld, fastän det är förbjudet att stanna derstädes. Vice presidonten Dumiral förde ordet. Hr Havin begärde ordet angående protokollet öfver sista sammanträdet. Jerome David, v. presidenten som d. 24 Februari genom sitt uppträdande framkallat den häftiga stormen, nedsteg från sin plats och närmade sig tribunen, på hvilken Havin befann sig. I detsamma Havin tog till ordet uppstod ett förfärligt oväsen. Ollivier sade: hafven lugnt hört. på angreppet (mot de frisinnade tidningarne); i måsten äfven höra på försvaret. Den yttersta högern höll nu ett sådant väsen, att man icke kunde förstå Havin. Man riktigt sramtjöt: Slut på debatten! och en högst skandalös scen egde rum. Jules Favre stod. upprätt vid sin plats med sammavknäppta. händer och kastade föraktfulla blickar på fridstörarne. Oväsendet blef allt större. Man var frestad att tro, att man besann sig på en folkteater. Havin och presidenten råkade i ordvexling. Den förre lemnade talarestolen; men beträdde den åter på presidentens uppmaning. Vid de första orden trån Havin började tumultet ånyo och blet ännu värre än förut. Hela majoriteten reste sig och begärde med vilda rop slut på debatten. Man skreu till omröstning och beslöt, att man skulle göra slut derpå. Havin lemnade talarestolen. Såsom man häraf finner, hade en medlem af lagstittande kårens majoritet kunnat utösa de mest kränkande beskyllninzar mot den oppositionela pressen, utan att det tilläts denna att inom samma församling rentvå sig från dessa beskyllningar, fastän de hade ötverlåtit anklagelserna till en hedersdomstol, som sjelfva anklagaren erkänt, och hvars srikännande ursäkt man en last begärde att tå meddela samma församling, inom hvilken beskyllningarne väckts. Detta skulle väl kunnat låta tänka sig, såframt icke tvenne af de anklagade tidningarnes hufvudredaktörer sjelfva varit medlemmar af den lagstiftande kåren. Anklagelsen drabbade dem således äfven i denna egenskap Att man förvägrat dem rätt att reutvå sig, är en handling at egenmäktighet, som måste förefalla hvarje utom stående högst besynnerlig