Göteborgsposten – 7 mars 1868, sida 1

Ullendbaåcns Ö0pCrCrter Hel vVurlIIIC, 30IU MIPUVVS GG i Underjorden, ÅSköna Helena ja, till och med operettungen ÅFörlofningon vid lyktsken. Orsaken härtill torde icke vara svår att finna. För det första har bolaget Meilhac Halcvy denna gång åstadkommit en libretto, så tarflig, att dess underhaltighet tydligen tryckande inverkat på kompositören. Den karrikatyr af förhållandena inom ett tyskt dussinfurstendåmo som den är ämnad att framställa, är så bjert, att den nästan hvarje ögonblick förefaller osmaklig. Härtill kommer att den genomskimrande tendensen är så äkta fransk eller rättare parisisk, att det fordras en skådespelerska med en m:lle Schneiders fördomsfrihet för att åt hufvudpartiet gifva den åsyftade och, i en viss mening taget, behöriga koloriten, och framför allt en fördomsfri publik för att sentera den. Detta om libretton. Musiken har sina förtjenster och tel, liksom alla Offenbachs skapelser men här äro felen alltför mång. och iöronenfallande för att blott och bart kunna anses för svaghetssynder. Flacka och triviala melodier, reminiscenser från egen och andras fatabur, förekomma i sådan mängd, att de nästan bortskymma de melodiösa småbitar, hvilka här och der skymta fram som friska vårblommor i en urblekt teaterbukett af artificiella rosor. I andra akten, enligt vårt förmenande styckets bästa, förekomma dessa ljusglimtar mindre sällan och storhertiginnans ariett, då hon försöker att ge den dummo genera! Fritz en aning om de ömma känslor hon hyser för honom, är on verklig liten musikalisk briljant af renaste vatten. Storbertiginnans kupletter i första och sista akten, sammansvärjnings-trion i andra, duetten mellan Fritz och Wanda i tredje, slutkören i samma akt och Fritas klagokupletter i sista akten, äro äkta Offenbachska lekande och sprittande melodier, hvari kompositören förstått att skyla undan reminiscenserna så väl, att de knappast upptäckas. Direktör Rohde har visserligen ingen m:lle Schneider till sitt förfogande, men han har fru Cederberg, och denna unga sångerska har i hufvudpartiet uppfyllt alla billiga fordringar. Detta parti fordrar icke obetydliga ressurser: ett behagligtåyttre, betydande dra matisk talang, förmåga att tjusa alla — utom Fritz, förstås! — och särdeles delikat behandling af sångtexten. Fru C. har mycket lyckligt löst ein uppgift, hennes hållning och spel äro förträffliga och hennes utförande af den betänkliga scenen i andra akten — mille Schneiders triumf! — röjde den qvinliga smak, som förstår att drapera behagets slöja omkring obscenitetens nakenhet. Om hennes röst icke fullt räcker till för partiet, så förekommer deremot högst sällan den benägenhet att detonera, som kritiken understundom anmärkt hos fru C. En något mera hurtig och imposant entråe i 1:sta akten tro vi icke skulle skada, det är icke blott furstinnan som kräfver vördnad af sina undersåter, det är äfven drottningen i bebagens rike, som är ute på eröfringar, som kommer, ser och segrar. Fru Tivander har fått Wandas parti sig tilldeladt. Hennes spel är genomtänkt, qvinligt och vårdadt, men hennes röstressurser svika nära nog hela operetten igenom. Deremot ligger Fritrs parti ypperligt för hr Brohman. hvars röst vunnit både i välljud och styrka, men som understundom negligerar den på ett sätt, som med fog torde kunna kallas en komplett mieslyckad, musikalisk abandon. Detta är zagdt i all vänlighet, ty vi hysa den bestämda åsigten, att hr B. eger ett instrument, hvilket väl är värdt att taga vara på. Partiets dramatiska afdelnng fyller han rätt tillfredsställande, hans uppfattning är god och bilden af den korkade, f. d. korporalen, sedermera generalen och slutligen — postmästaren, ir ganska roande. Hr Tirander spelar den srymme general Brumm, som man sagt oss kopierad efter mönstret på Varistöås-teatern i Paris, men rusar alldeles tör mycket för en svensk publik. Följden har också blifvit, att han efter hvarje representation blifvit allt heare och hesare, hvarpå sångpartiet förlorat — men talpartiet vunnit. Något mera måtta och moderation och generalen skulle vara, minst eagdt, lika rolig för det. Urr Ullberg, Rohde, Blomqvist och Engetröm äro alla på sin plats, åtminstone hvad spelet angår. Körerna gå med lif och sammanhållning, de friska rösterna göra till och med alltför mycken effokt på den lilla scenen. Den af hrr L Iessman och i C. Svensson åstadkomna dekorationen passar väl i stycke med allt det öfriga, och elutligen har sällskapets orkesteranförare, dir. Cederberg, den största heder såväl af orkestreringen som ! styckets inötning i öfrigt. Kostymerna äro nya och praktfulla, kortligen, dir. Rohde har på detta stycke nedlagt så mycken möda och så stora kostnader, att det sannerligen icko varit hans fel, om det icke gjort en succis pyramidal: Repetitionerna fortgå flitigt till den dramatiskt-musikaliska soire, som nästa Lördag är ämnad att gifvas å Nya Teatern för bildandet af en understödssond för efterlemnado barn och enkor efter manskap vid Göta artilleri-regemente. Teckningen till denna soi