Göteborgsposten – 4 mars 1868, sida 1

het fanns som icke en filosof kunde bevisa. Vi tro dock icke att hr Ribbings anförande gaf bekräftelse åt den förres påstående. Hr Ribbing var den ende som underkastade lagutskottets betänkande en genomförd kritik, men den blef derföre så mycket grundligare och ingen af utskottets ledamöter tilltrodde sig att replikera hr Ribbing. Haus föredrag, som i räckte fullt treqvarts timma, afhördes hela tiden med spänd uppmärksamhet och framkallade för den skarpa logiken och de många blixtrande yyicka vändringarne, bravorop och leenden, oaktadt ämnets djupa allvar. He Key, som hade ordet före hr Siljeström, talade med mera pethos än verklig värma för dödsstraffets afskaffande och anlitade stundom samma manr som hr Blanche, hvari denne är oötverträfflig och hvilket icke af någon kan med framgång imiteras. Hos den senare är känslan så öfvervägande att logiken ofta icke sår ett ord ned i laget. Just emedan hr Blanche helt och hållet är känslomenniska frikallas hans lifliga föredrag frän all strängare kritik. Men br Key är icke en sådan känslomenniska. Under det att hr Blanche ofta är inspirerad och iderna falla på honom plötsligt medan han talar, . så saknar hr Key helt och hållet inspiration; idåerna tagas, så att säga, styckevis upp ur västfickan, der de förut omsorgsfullt blifvit inlagda i silkespapper. Hr Blanches ider äro stundom stora som jättar, hvilka framkalla bäpnad åtminstone för ett ögonblick; hr Keys äro dvergar, klädda efter sista modejournaien, och äro aldrig häpnadsväckande. Derföre då hr Key talade mot dödsstraffet, så upprepede han sina kraftord från i fjor i samma fråga och citerade för resten straffbestämmelser från äldre tider samt yttranden från förflutna rikadagar om spöstraffet. Hr Blanche deremot behöfde alldeles icke servera sin otåligt läng tande publik med dylika mellanrätter. Hans föredrag mot dödsstraffets behörighet var ert rhetoriskt mästerstycke, som icke at någon kan eftergöras och svårligen korrekt återgifvas. Han tog åhörarne med sig och de ropade bravo då han slutade med några hjertliga, om djup vördnad för frih. De Geer vittnande ord. Häradshöfdingarre Isberg och Staaff, till hörande sådana fackmän, hvilka, efter hr Siljeströms åsigt, icke äro vitsnesgilla, åberopade 1 afseende på dödsstraftet sin erfarenhet såsom domare. Den förre upplyste beträffande åtskilliga af de dödsstraff, som under konung Oscars regering verkställta, att de blirvit ådömda för mord begångna af lifstidsfångar på Rindön. Dessa fångar hade fått kunskap om att konung Oscar icke dömde någon från lif vet; de hade då mördat bevakningen, icke under pågången tvist, utan med lugn och beräkning. Om dessa brottslingar benådats, så hade de undgått allt straff för sina mord ningar, ty de voro redan lifstidstångar. Staaff erinrade, i anledning af hr Blanches skildring af mördarnes qval då de skulle lida dödsstraffet, att hr B. äfven bade bordt skildra deras qval, som blefvo mördade. Hrr Hedlund och Björck talade begge för dödsstraffets afskaffande; den förre erkånde dock, att om han skolat rösta i frågan omoedelbart efter det han afhört frih. De Geer och hr Ribbing, så skulle han röstat för dödsstraffets bibehållande, så hade de begge talarnes argumentation gripit honom. Samma verkan förklarade hr Lindström att frih. De Geers anförande gjort på honom, och derföre skulle han nu rösta för dödsstraffets bibehållande, ehuru han vid sistförlidne riksdag röstat i motsatt syfte. Hr Björck erinrade om och betonade särskildt rödvändi gheten af kontinuitet i kammarens beslut. (Forts. följer.) Riksdagen. Dödsstraffet.