Göteborgsposten – 4 mars 1868, sida 1

annars långt ifrån alltid är förbållandet, att den grundliga diskussionen inverkade på frågans slutliga afgörande. Alla torde väl vara ense om önskvärdheten af dödsstraffets afskaflande; meningsskiljaktigheten var egentligen om tiden för detta vigtiga steg är inne. Svaret på denna fråga betingas ytterst af den subjektiva uppfattningen, om dödsstraffet är rättvist och i något fall nödvändigt. Märklig är, att då begge dessa frågor af lagutskottet och de ledamöter i kammaren som biträdde utskottets förslag, besvarades ovilkorligt nekande ätven med hänsyn till de grötsta mord, till.och med för mord utöfvade at sådana brottslingar som redan äro lisstidsfångar, så skulle dock dödsstraffet bibehållas i krigslagarne och i 1810 års ansvarighetslag för statsrådets ledamöter. Vi föreställa oss att just dessa omständigheter i ganska betydlig mån äfven inverkade på många representanter vid frågans afgörande. Antagligt är att både motionärerna och lagutskottet helt och hållet förgätit att statsrådet kan enligt 15S ansvarighetslagen dömas från Ålif, ära och gods. Redan då häradshöfd. Hasselrots motion om dödsstraffets borttagande ur strafflagen skulle i Första kammaren remitteras, uppträdde justitiestatsministern frib. De Geer mot förslaget, hvars antagande han ännu ansåg betänkligt. Härföre blef han på det mest skoningslösa sätt anfallen af tidningspressen. Han skildrades nära nog som ett blodtörstigt vilddjur och förnekades nära nog rättigheten att uttala sin mening i frågan. Men huru verkade dessa anfall på frih. De Geer? Utan tvifvel blef han i sitt innersta djupt sårad af dem — annars skulle han ju varit en känslolös varelse? — men då ban öppnade debatten i Andra kammaren, och under hela sitt långa föredrag, som räckte nära 112 timma, hvarunder han belyste frågan så fullständigt som det ålåg den man, hvilken innehar justitiestatsministersembetet, undföll honom icke ett enda ord som ej vittnade om den beundransvärda humanitet, hvilken är ett af hufvuddragen i hans rena, flärdfria och försonliga karakter. I hela sitt föredrag begagnade frih. De Geer icke en enda rhetorisk fras, han vädjade icke till känslan, utan till förnustet, och när han slutade, lika okonstladt som han börjat, erinrade vi oss litligt silosofens ord: förståndet aflar klokhet, men förnuftet dygd?. Att frih. De Geers yttrande i hela sin enkelhet gjorde ett djupt intryck på kammaren är obestridligt, och detta bevisades äfven deraf att endast en talare, rektor Siljeström, hvars anförande obestridligen var det talangfullaste å motsidan, bjöd till att upptaga frih. De Geers hufvudargumenter till vederläggning; men de inkast som hr Siljeström gjorde formulerade han egentligen såsom frågor, på hvilka svaren hade karakteren af hypoteser. Sålunda uppställde han såsom regel att i samma mån lagarne blifvit mildrade hade sederna förmildrats och brotten aftagit, hvilken sats prof. Ribbing gendref med en annan paradox, den nemligen att om hr Siljeströms sats vore riktig, så behöfde man ju till förekommande af alla brott endast upphäfva alla straff. I anledning af ett yttrande af frih. De Geer, att ehuru den bekante menniskovännen Beccaria i sina skrifter uppställt de mildaste principer i afseende på straff, så hade dock ätven han i praktiken ofta visat sig ganska sträng, dertill förmådd af nödvändigheten, anmärkte hr Siljeström, att om Beccaria icke alltid handlat efter sina uttalade principer, så hade det orsakats deraf att han som andra fått foga sig efter omständigheternas kraf. Men i detta inkast kunde åtminstone icke vi finna någon vederläggning af hvad frih. De Geer anfört, blott en förklaring af hr Siljeströms eget handslingssätt vid flera tillfällen. Sedan hr Siljei ström — sjelf en skarhsinnig filosof coh i en riktning åtminstone en ganska utmärkt fackman — brutit stafven öfver alla filosofer och alla fackmän, så fick prof. Ribbing, den skarpsinnige filosofen, ordet och talade i alldeles motsatt riktning med hr Siljeström, hvilken nyss förut förklarat att ingen så stor orimligI medföra en oberäknelig fara. men