Göteborgsposten – 3 mars 1868, sida 1

att han icke kunde föra henne bakom ljuset genom något slags skrymteri, utan att den kärlek som skulle beherrska henne måste vara verklig. Men det var just en sädan kärlek han icke kunde ådagalägga när det måste blifva nödvändigt. Han hade älskat henne på sitt sätt så länge, att han nära på hade fallit i förundran öfver sin beständighet; men det skulle blifvit något svärt för Stewart Routh att älska någon annan än sig sjelf, och Harriet var honom så öfverlägsen i bestämdhet och oegennytta, att just denna öfverlägsenhet var ett srö till tillintetgörandet af en sådan menniskas kärlek som hans. I allt hvad som angick Stewart Rouths affärsverksamhet var Harriets uppförande ännu alltid detsamma som förut; hon var ännu alltid outtröttlig och ovärderlig för honom. Men de sysselsättningar som förr upptagit hennes lediga stunder, blefvo nu alla försummade; den ensliga tiden fördrefs nu icke mera med de förströelser hennes bildning och de henne medfödda böjelserna hade gjort till kära vanor för henne. En af två sinnesstämningar hade henne nu uteslutande i sin makt, antingen en okuflig rastlöshet eller ett tankspridt grubblande. När Routh hade lemnat henne, kunde hon ila ut och promenera flera timmar genom de trafikerade gatorna och i Londons förstäder eller upp och ned i de mest aflägsna delarne af parkarne. men när hon så kom trött och. utmattad hem var den pinsamma känslan af rastlöshet likväl icke kufvad. Eller när hon var ensam kunde hon sitta hela timmar, icke i en omsorgsfullt valdt beqväm ställning, utan på den första stol som var till hands med 7