Göteborgsposten – 2 mars 1868, sida 1

cr 44-4 LTURATLILTYÖRAAÄAY4: I SV 000— — —— drades dertill större tid och utrymme än som står oss till buds. Att sammandraga den är icke heller möjligt. Hr Björck, hvars pligt det var att försvara fullmäktiges åtgärd gentemot utskottets klander, fullgjorde detta ömtåliga åliggande med ovanlig moderation, och man fick af hans yttrande det intryck, att han helst sett om hela åtgärden varit ogjord. Bankoreglementet lemnade fullmäktige handlingsfrihet och den enskilde led ingen förlust om han erhöll mynt af de lägre valörerna. Han berörde dock denna fråga, noga räknadt, blott i förbigående. Det är klart att en så erfaren debattör talade tillräckligt länge och berörde så många frågor, som stodo i mer eller mindre direkt sammanhang med den föreliggande, att han icke kunde förevitas svarsläshet. Hr Björck assisterades egentligen endast af herr Key, Hierta, Hedengren och Sääf, ty det biträde som hrr De Mare, Anders Gudmundson och Rundbäck lemnada var af ingen betydenhet i sak. Deremot försvarades utskottets framställning med sådan öfverlägsenbet både i argumentation och form af friherrarne Gripenstedt och Liljencrantz, prof. Agardh, hrr Lindström, Hedlund, Murn och Lönnberg samt grefve Posse, att utgången af frågan bestämdt skulle blifvit helt annan än den blef, om icke i den romständigheter af alldeles säregen beskaffenhet hade ingått. Först och främst är animositeten (afundsjukan) mot Stockholms Enskilda bank uppe vid Å 999; dernäst åtnjuter rådman Björck personligen så stor aktning äfven inom landtmannapartiet, att detta just nu är villigt för honom göra huru stora koncessioner som helst, särdeles då det gäller principer, och slutligen var det af stor vigt för det egentliga landtmannapartiet, att i denna fråga visa sin makt öfver de intelligentaste at iatelligenspartiet. Det af bankoutskottet uttalade ogillandet, prickningen, blet också förkastadt med 97 röster mot 46. Bankoutskottets anmärkning att priset å silfverplantsar borde hafva nedaatts, förkastades äfven. Men oaktadt således bankofullmäktiges åtgärd att egenmäktigt utlemna smärre silfvermynt, då silfvermynt af större valör begärts, vunnit Andra kammarens godkännande, så tro vi dock icke, att samma åtgärd af fullmäktige repeteras. Frih. Gripenstedt bevisade nemligen att om 1,000 rdr ahalle från banken utlemnas endast i tio öre-stycken, och om dessa måste användas såsom liqvid i utlandet, så innehålla de icke lika qvantitet silfver som 250 specier, hvarigenom afsändaren tillskyndag en obehörig förlust. Ett par ganska pikanta episoder från den stora debatten kunna vi ej undgå att särskildt omnämna. I anledning af hr Hiertas uppträdande för fullmäktiges åtgärd att utgifva mynt af lägre valör då sådana af högre valör begärts, erinrade professor Agardh att det just var or Hierta som vid en föregående riksdag väckt motion att hvar och en skulle i banken ega rättighet att utbekomma sådant silfvermynt som han begärde, och att det stadgande som nu i Bankoreglementet är infördt, öfverensstämde med hr IIiertas motion. Hr De Mare åberopade ett bref på tyska språket som han mottagit. Men sedan hr Lindström om detta bref tagit kännedom, så upplyste han att när det lästes rätt, så befanns det icke öfverensstämma med hr De Mares uppgift. Hr Key tog sig friheten att när han skulle replikera hr Lindström citera dennes yttrando alldeles rasande. I anledning derat erhöll haa en ganska skarp tillrättavisning af hr Lindström, som i tillrättavisningskonsten besitter en omisskännelig, man kan säga fruktansvärd, talang. Under hela debatten var diplomatläktaren upptagen af ledamöter från Första kammaren, och åhörareläktaren midt emot var äfven ötverfylld. Bankoutskottets ofvannämnda betänkande förekommer icke förr än om Lördag i Första kammaren, der debatten utan tvifvel icke blir mindre sakrik. Uppskofvet der var ganska gynnsamt för — Örebro enskilda bank, hvars