Göteborgsposten – 29 februari 1868, sida 2

nörker. Presidenten hade redan förut befallt, I tt det lagstiftande palatsets hela militära be; ättning skulle träda under vapen, ty ej allenast j hörarne inuti palatset utan äfven den talrika i nenniskomassa, som befann sig utantör palatset, i intog en hotande hållning, då den fick veta; vilka kränkningar som vederfarits deras deDuterade. Någon kamp uppstod likväl icke. Ufter det presidenten lemnat sessionssalen så nörk, som majoriteten önskar göra Frankrike, emnade de oppositionella deputerade och åhöarne salen. De förra emottogos på gatan med starka hurrarop, hvaremot, då inrikesministern Pinard med blekt ansigte störtade fram till sin vagn, för att fara till Tuilerierna, några ropade: Ned med prestanhanget! Underrättelsen om denna scen inom kammaren spred sig som en löpeld genom hela Paris, och den redan ganska stora rörelsen stegrades ännu mera. Lugnet blef icke stördt, men många immortellkransar nedlades på Julikolonnen, för att fira årsdagen af den dag, då, såsom Siecle säger, Paris befolkning, bragt till det yttersta genom det blinda motståndet från den af belåten majoritet understödda jaliregeringen, med en ryckning af sin hand störtade tronen och valoligarkiens representanter samt antog med acklamation republikens provisoriska regering. För att tala rent ut, ställningen i Frankrike börjar bli brokig och molndiger. Det torde vara på tiden, att Napoleon, för att bevara lugnet och kansko tronen, tager ett steg framom sina ultras och försonar sig med den allmänna stämningen, i det han låter ett mo derat liberalt parti uppstå, på hvilket han stödjer sig. Den allmänna meningen känner sig missbelåten med det närvarande; något måste tillgöras, för att förekomma ett alltför våldsamt utbrott. Om ett dylikt utbrott än skulle kunna nedtryckas, skulle det dock i betydlig mån minska kejsardömets styrka och bringa Frankrike i en oangenäm ställning. Kejsar Napoleon, som ju fäster stort afseende vid historiska märkedagar, borde erinra sig att d. 24 Febr., som är februarirevolutionens årsdag, äfven är årsdagen af den mans död, hvilken uppfann denna märkliga konst, som skulle sprida bildningens och frihetens ljus bland folken — Johannes Guttenbergs. Den, som vill regera med verklig styrka, bör sitta i ljuset och ej i mörkret. Tryckfriheten, klokt handhafd, är ljuset — men kejsardömet älskar ej tryckfri heten, och det breder sig en viss sarlig skymning öfver en regering, som dock framgått ur revolutionen, ur friheten. Kejsardömets sanna och uppriktiga vänner kunna ej önska någonting högre, än att Napoleon III nu verkligen tager ett initiativ i fri riktning. Ett dröjsmål kan bli betänkligt. De i Rom pågående bourbonska stämplingarne stå, bevisligen, i förbindelse med en legitimistisk sammansvärjning i Frankrike, hvars ändamål skall vara Napoleonidernas störtande och bourbonernas återinsättande. Italienska regeringen har skickat ett antal i Rom präglade minnespenningar af silfver till Paris, hvilka bära grefvens af Chambord bild med omskriften Henri V, roi de France! (Henrik V, Frankrikes konung). De äro till stort antal i omlopp i Rom och tala tydligt för legitimisternas planer. Fastän den påfliga regeringen har Frankrikes beskydd att tacka för, att hon ännu är till, är hon likväl icke vänskapligt stämd mot Frankrike och fransmännens kejsare. Times, som ingalunda kan tillvitas för att vara politiskt onykter, antyder äfven, att Rom är härden för en legitimistisk sammansvärjning, hvilken möjligen kan slå sina första hugg i Neapel och Florens, men skall rikta sina yttersta ansträngningar mot Paris. Påfvens hemliga ovilja mot Napoleon framgår älven deraf, att han icke skickat, såsom förut uppgifvits, den vigda hatten och svärdet till Napoleon, såsom en gärd af tacksamhet för det skydd denne gitvit den hel. stolen, men väl den gyllene rosen af samma anledning till drottning Isabella, som älven emottagit den under ceremonier, för hvilka vi skola senare redogöra. På samma gång som en af Englands gamla tories, lord Derby, nu slutat sin långa politiska lefnadsbana (1820—68) och lemnat plats för yngre krafter, har älven i ledningen af whighpartiet en förändring försiggått, i det lord Russell, dess hittillsvarande ledare, i ett öppet bref till sin vän, parlamentsledamoten Fortescue, tillkännagitvit sitt beslut om att uppgitva den förtroendepost, han hittills på partiets vägnar intagit i öfverhuset. Han förutser de häftigaste strider inom parlamentet och bekänner öppet, att den, som skall föra de liberala partierna till seger, icke bör vara någon gubbe, utan en yngre man i sin falla kraft, hvilken kan med sin vältalighet gripa och beherrska underhuset. Såsom denne man förordar Russell sin vän och kollega, den forne finansministern Gladstone. el re så D st 1 m B 8