Göteborgsposten – 29 februari 1868, sida 1

sig på bänkarne och vår åhörare, som är mycket närsynt, sätter sig — o, fasa! — midt på vårskyn. Föreläsningen slutar, den unga damen letar efter sin hatt, alla resa sig upp. Stackars den närsynte, så närsynt han år, märker han dock till sin bestörtning att han felat 1 hufvudsaken. Han rodnar, han blekDar, han stammar — — — men huru förvånad blir han icke, då den unga damen med ett förbindligt leende utbrister: Ah, min herre, oroa er icke öfver en dylik bagatell, min hatt — är nu endast så mycket modernare!!! 2— —