Göteborgsposten – 28 februari 1868, sida 3

smaplock från Paris. (Efter en korrespondens till Morgenbladet). Jag vill idag presentera för mina läsare en af de mest framstående talarne i franska natjonalförsamlingen, en man på hvilken med rätta kan tillämpas den berömda versen. 0 Vaccord dun beau talent et dun beau caracre. Det är Eugene Pelletan, filosoten, historikern, journalisten, talaren och skalden, allt med samma allvar, passion och innerlighet, han som i äratal har sökt att höja 11lkundervisningen och som talat sanningens språk om allt och till alla, utan att fråga efter den fiendskap han derigenom ådragit sig. Son till en protestantisk prest sade han en dag, han var då 19 år gammal, till sin fader: Babylon kallar mig. Den fromme fadern gjorde stora ögon, men det besiöts i samiljerädet, att Eugene skulle till Paris för a t studera juridiken. Juridiken leder till allt, till och med till fängelset, och den unga passionerade menniskans öden voro mångahanda, ända tills böjelsen för resor åter dref honom från Paris. Med ränseln på ryggen genomvandrade ban nu Tyskland och Italien. Då han slutligen återvände, till fåderneslandet hade en serie artiklar i tidningen La Presse, undertecknade Linconnit väckt utomordentlig uppmärksamhet. Dyster, melankolisk eutusiasm, originalitet, en visa öm brutalitet, vild poesi, ett stort hjertas längtan och strider, allt fanns här förenadt. Icke en rad af Den okände blef ouppmärksammad. På samma gång höjd ända till skyarne och skarpt tadlad, var der unge författaren då han återkom till Paris icke okänd för någon: det var minst sagdt en originell, manlig talang och både vänner och fiender sade om honom: Det är en uppriktig! Talrika broschyrer öfver dagens fråga följde på tidningsartiklarne. Det nya Babylon. Arbeistimmar, När lampan är släckt och tjogtals andra, ha varit lästa af hela den nuvarande genera tionen. På broschyrerna följde böcker, öfverallt samma känsla, passion, förmåga att öfvertyga. Detta rena samvete, denna omutliga sosterlandskärlek slog nationen; år 1863 blef han deputerad för Seine-departemer tet och hans roll den lagstiftande församlingen är densamma som skrifställarens: alla stora frågor finna i honom den varmaste försvarare. Hans språk är understundom dunkelt, sökt, säga hans fiender. Blanc siua vänner är han en jemn, rättfram man, i hvilken man knappast kan misstänka skaparen af så många djuptänkta, poetiska metaforer. i Deputerade-kammaren bildar han en motsats till sina finrakade, gentilgrannar. Det tofviga, gråsprängda håret ansträvger sig icko för att skyla de kala ställena, djupt liggande melankoliska ögon under oerhörda, buskiga ögonbryn, kunna plötsligt blilva brinnande och outsägligt vältaliga; ett långt skägg som sköter sig ejellt, en hög figur, som bäller sig böjd ända tills den plötsligt rätar upp sig till en imponerande herrskares; kraftiga händor, hvilka med siua stora härtossur föra tanker på en Jakobinist från år 93, sådant är hans nuvarande yttre. Ehuru han åtnjuter stort anseende bland sina kolleger i Deputerade-kammaren är man likväl en åmula rädd för hans otålighet, ty han generar sig icke för att afbryta on talare. I korridorerna griper han ibland sin kollega i kragen under våldsamma gester. Menu då han straxt derefter bestiger talarestolen, är han den väldige folktribunen, som i alla frågor sramkommer med nya stora idser och i allt blow ser till saken, icke till personen. För en sådan man saknar naturligtvis den nuvarande regimen den rätta sanningen, men han väntar på bättre tider med uthålligheten hos den som blott vill gå raka vägen och som, när denna är full af stenar, tålmodigt tar dem upp utan att kasta dem på någon.