Göteborgsposten – 28 februari 1868, sida 3

Bomull; middl. Upland 97, dRättegängsoch Folissaker. Från Landsorten Ransakningarne i Ljung förekommo åter d. 21 d:s och blefvo denna dag de ofta omskrifna malen vid Gäseneds häradsrätt slutligen afdomda. Etter Borås Tidn. lemna vi härom nedanstående redogörelse: I förut omtalade målet mellan sedelförfalskarne Carl Petter och Bengt August Fredrikssöner från Hudened hördes nu en mängd vittnen, för att kuilkasta riktigheten af domarens förda protokoll, hvari fanns omnämnt att den yngre af de tilltalade i ett obevakadt ögonblick erkänt en af de många utprånglingar, hvarför de voro åtalade. Naturligtvis misslyckades detta oförsynta försök, enär vittnena efter några allvarliga uppmaningar, att akta sig för att säga hvad de ej med säkerhet visste, alla drogo sig tillbaka, ehuru de till en början med mycket säkerhet stucko fram förut färdigskrifna vittuesattester, förfärdigade af en känd bondadvokat, hvilka attester likväl icke sedermera vid muntliga förhör af vittnena kunde viahallas. — För att förekomma ett upprepande af förhållandet vid sista tinget, då under de tilltslades uppförande från bäktet en mot domstolen, vittnen och åklagaren ytterst häftig och oförsynt skrift af en person i lolkmassan tillställdes en af sangarne hade ou fånggevaldigerne, två lansmån och ett par fjerdingsmän bildat en kordong omkring dem och deras inträde i salen bland den ovanligt talrikt församlade tingsmenigheten, uppgående säkert till en 400 personer fyllande tingssalen och de närgränsande rummen, var af en särdeles effekt. En mängd af deras slägtingar uch vänner, en del rikt bondtolk i trakten, hade nemligen kommit tillstådes och den qvinliga delen af dessa upp-tämde vid åsynen af de tilltalades sangsel och bevakning höga klogoljud. Det visade sig sedermera att dea vidtagna åtgärden varit af behofvet påkallad, då sedan flera försök syntes hafva blilvit gjorda, att i smyg söka tillsticka de tilltalade en skrift, hvarp de tydligen väntade, duras fader slutligen kom fram till domstolen med en sådan, den han dock till sitt stora missnöje sjelf fick behålla och studera, ty domstolen vägrade att låta honom föra någon talan i målet. Af de tilltalade kunde likväl den ene, Carl Petter, ehuru särdeles bindande liknelser och omständigheter enligt domstolens yurande mot honom förekommit, icke till saken sällas. Den andre deremot, Bengt August, den stysvaste och fräckaste af de båda, fälldes deremot för utbrängling af sedlar till 4 års straffarbete samt att i 3 år vara medborgerligt förtroende förlustig. Derjeme blef han för sin oskickliga skrift dömd att hållag till fängelse i tre månader, bvilket straff sommanlades med det andra, huru kundo refer. ej vid utslagets uppläsande iakttaga. Dessutom dömdes han att utgifva åtskilliga rätt betydliga ersättningsbelopp, hvilka troligen tordo af honom såsom en jemförelsevis förmögen bondson kunna vederbörande gäldas. Derefter förekom ett sorgligt uppträde vid ransakningen med förut omtalade Anders Larsson Plutt, tilltalad för mord å gamla gumman Kajsa Lisa Mellqvist. Hans förut omtalade bekännelse i målet hade nemligen syn:s domaren ej sannolik och han hade alltså infordrat provincialläkaren d:r Berggrens yttrande härom och föredrog nu ett af denne, som det ville synas, med särdeles omsorg och skicklighet utärbetaåt utlåtande, hvaraf tydligen framgick, att den ufgifna bekännelsen i flera väsentliga delar icke kunde vara sann. Detta oaktadt, och ehuru domaren en längre stund såväl allvarligt som bevekand och med vädjande till alla den tilltalades bättre känslor sökte, som han sade, mest för den tilltalades egen skull, förmå honom afgifva en sanningsenlig bekännelse, var detta omöjligt. Den tilltalade sattevemligen mot ma domarens bemödanden en orubblig slöhet och iiknöjdbet, blott frågande hvad som mer kunde bezäras af honom än att han erkänt sig hafva föröfvat mordet i fråga. Jag har strypt kärringen, det var on sak det, var hans ständigt upprepade yttrande. — Han dömdes till lifstids straffarbete. Knappt äro likväl dessa grofva brottmål sålunda utagerade förr än nya sådana redan afhöras. En man ur nemligen funnen liggande död i en skog i Eriksbergs socken och man misstänker möjligheten af ett mord. Mannen har saknats i flera månader och lärer nu befinnas i ett sådant tillstånd att obduktion å den döda kroppen torde blifva snart sagdt omöjlig. Den har ej kunnat föras från stället förr än den in trådda kölden åter åstadkommit en viss sammanhållning af de upplösta delarne. Målet mot länsman Krook. Det har förut blifvit omnämut i denna tidning hurusom förre lånsman J. Krook i Skåne samt hans on Georg, n. v. kronolänsman i Frosta härad af nämnde provins, i medio af Jan. månad å en landsväg i hemorten råkat i krakel med en bovde, hvilken, oaktadt hir Krooks uppmaning, ej velat köra ur vägen för dem, hvarvid den äldre länsman K. skulle ha tilldelat bonden, hvars namn var Anders Persson i Kyhle, ett slag i hufvadet af så våldsam beskaffenhet, att döden sedermera derefter följt. I Onsdags i förra veckan egde förhör rum angående detta dråp inför Frosta häradsrätt i Hörby. Ej mindre än 40 vittaen blefvo afhörda i målet. Bland de aflagda vittnesmålen synes oss den aflidnes hustru ha varit af den märkligaste beskaffenheten. Hon, som först förhördes, berättade att mannen d. 14 sistl. Jan. afrest från hemmet för att afyttra potatis, samt att han sent på qvällen, då solket på gården redan lagt sig, återkommit. Han hade väckt hustrun, som sof, och sedan ban tändt ljus hade han berättat att han varit ute för vilda menniskor, som illa slagit och misshandlat honom. På fråga hade han sagt att den som slagit varit unga långmannen. Hustrun hade sett såret i hufvudet och Anders omtalade att ban varit inne i Hästäng och fått tvätta blod af sig. Såret var ganska stort ochi form af en stöfvelklack. Mannen hade ej efter hemkomsten förtärt något, utan lagt sig, sedan hustrun nhulpit honom att afkläda sig. Venstra armen hade varit illa slagen. Anders sof något om natten, men oroligt och klagade öfver svår värk i hufvudet samt gret öfver att han blifvit så behandlad. Följande dag, Söndagen, låg han hela dagen och klagade öfver värk, men ingenting annat gjordes vid såret än att det tvättades med kallt vatten. Kåken och mun FR . 112 A hål