Göteborgsposten – 28 februari 1868, sida 1

ström af välkomsthelsningar på mångsaldiga tungomäl samt gaf honom ett bref som hade legat öfver åtta dagar och väntat på honom. George såg på utanskriften och en skugga spred sig öfver hans ansigte då han igenkände Rouths stil. Han hade betraktat denna förbindelse som så fullständigt bruten, att han glömt, det hans sista meddelande nödvändiggjorde ett svar — åtminstone ett erkännande af emottagandet af penningarne och öppnade brefvet med en obestämd känsla af harm. Det lydde så: South Molton-street d. — Juni 18 — — Edert bref, min heders George, och dess innehåll, har riktigt Åkommit mig tillhaada som vi säga i Tokenhousc-yard, och jag smickrar mig med att ni som känner mig och har blickat inunder min väst, vet att jag är utomordentligt glad öfver den erkänsla ni visat för hvad ni löjligt nog kallar min bolndliga godhet och öfver den känsla som drifvit er till — derom är jag öfvertygad — någon sjelfuppoffring att aterbetala mig den summa som Jag endast alltför gerna skulle vilja lemna till er disposition. Jag förstår mig endJst däligt på — hvilket ni, den store författaren, romanskrifvaren o. s. v., 0. s. v. snart skall se — jag förstår mig endast dåligt på att göra omvägar med hvad jig har att säga och kan derföre lika så gerna säga det straxt. Jag vet nog att det borde sättas under form af ett postseriptum — så der helt apropå, som om det vore ett plötsligt infall och icke det hvarom brefvet egentligen var ekrirvet — men jag förstår mig ej på dylika krumsprång och måste derföre säga det jag har att säga på mitt eget sätt. Så hör då! Jag är tio år äldre