Göteborgsposten – 28 februari 1868, sida 1

än ni i ar och tretio år äldre i erfarenhet och vet hvilk sorger och qval ni har utstått icke endast för er cgen del utan också för andra, som äro er dyrbara för att åstadkomma de penningar, ni har sändt mig. Ni ansåg dem för en hedersskuld och vände upp och ned på himmel och Jord för att kunna uppgöra denna, och ni visste att Jag var i förlägenhet, en omständighet som gjorde en likaså pinsam verkan på mig. Hör nu! (Det har jag redan sagt, ser jag, men det gör detsamma!) Hvad hedern angår — nåväl, för att tala rent ut, så var det en spelskuld, pur et simple, och när jag tänker rätt på saken, hvilket jag stundom gör (det vet Harriet och hon kan intyga det) så måste Jag erkänna, att om jag icke hade varit, skulle ni aldrig hafva blifvit förledd till spel. Jag predikar icke, gamle kamrat, men säger endast helt enkelt ut den rena sanningen. Nåväl, tanken på att ni har måst utstå allt detta och betala en så stor summa, smärtar och plågar mig. Och hvad sedan min förlägenhet angår, drar jag ej i betänkande att anförtro er — naturligtvis i största förtroende — att Tokeu-housc-yard är på väg att göra en stormande lycka? För några månader sedan var det visserligen mycket illa ute med oss men jag tror vi hafva afvändt stormen, och penningarna strömma så rikligt in att jag — åter i strängaste förtroende — tänker slå mig lös litet och intaga den ställning som — ni vet att jag icke är någon storskrytare — min börd och min uppfostran berät. tiga mig till att intaga. Himlen vet att jag har krupit länge nog, och jag längtar efter att se mig sjelf och isyn nerhet min hustru räddad undan — Nå jag behöfver ej