Göteborgsposten – 27 februari 1868, sida 2

dom om lifvets verkligheter. Han hyste liksom nyligen upptända önskningar och förhoppningar, en aktningsvärd åtrå att uppnå ett från utsväfningar och dåliga bekantskaper skildt lif, som hos de flesta menniskor skulle varit en sporre till ögonblicklig verksamhet; men George Dailas sträckte ut sig på bänkarne i de offentliga trädgårdarne eller stödde sig mot de stora träden vid kanalerna, och medan han utblåste den lätta blå röken i sin cigarr och såg den bölja och hvirfla öfver sitt hufvud, tänkte han på huru hänryckande det skulle vara att få se Clare Carruthers rodna af glädje öfver hans lycka som författare; han föreställde sig med förtjusning hur han berättade henne, att det slutligen lyckats honom att skaffa sig ett namn hvartill önskan att behaga henne hade varit den kraftigaste driffjedern för honom; han såg sin mor darra af fruktan och sin stjuffar öppna sina armar och ställa sin sparbanksbok till sin stjufsons disposition; han hade en dunkel syn af kyrkan i Amherst, flickor som kastade blommor, klockor som ringde och en hurraropande folkhop — och så utblåste han litet mera rök och faun ott han verkligen måste arbeta på att få värma sig i lyckans solsken. Som ett första steg till utförandet af denna goda föresats betalte han sin räkning å hotellet i Amsterdam och begaf sig till Haag hvarest han stannade under en fjorton dagars tid och arrangerade det åt sig der så beqvämt och angenämt som möjligt, dref omkring i tafvelgallerierna och i det kongl. biblioteket, lefde utomordentligt godt, rökte en aktningsvärd mängd cigarrer och tänkte på Clare Carruthers, använde efter frukosten eller innan