Göteborgsposten – 25 februari 1868, sida 1

wÖA 2ne—Aaf-— ARE PAR ALIN IMRAN — I några föregående tillfällen omtalad, gick i Frei dags sör första gången öfver Köpenhamns kgl. scen. Huset var utsåldt-till dubbla priser och föreställningen bevistades at konungen, drottningen och kronprinsen. Öfver sjelfva stycket uttalar sig icke den danska kritiken med obetingadt bifall. Det yttras att den dramatiska enheten sakuas, alldenstund denna enhet, som i den nordiska gudaläran koncentrerar sig i Balder, icke blifvit framhållen. Vidare anmärkes att hr Bournonville vid framställningen al sitt ämne alltför mycket hållit sig vid den häfdvunna balettuppfattningen. Au t. ex. se guden Frey bilda räta vinklar med benen och snurra rundt om på en tå, kort sagdt, förevisa alla möjligu balettvirtuositetens tours de force, är lika litet ötfverensstämmande med den nordiska gudasagans allvar som att se Sigyn och asyniorna strutta omkring i vida dansöskjolar, hvilka på sin höjd nå ned till knäna. Om än den danska balettkären vore aldrig så inöfvad och besutte en aldrig så stor sond at medfödd talang, så skulle dock balettdansörernas och dansösernat hållning, sätt och mimik aldrig, ens i någor mån likt Eddasången, kunna frambringa ett iutryck, som om tjell, forsar, suruskogens sus i natten och hviflande skyar finge menskligi lif, loge och suckade, alskade och sönderrefve hvarandra i en förtviflad strid. Hvad kritiken hkväl är enstämmig i at berömma, är musiken och sceneriet. Prof. J. P. Hartman har nemligen skritvit en mycke tilltalande musik till stycket, och såsow särskildt förtjusande omtalas en vals med klock spel, musiken till Taryms syn och en bacchantisk galoppad. Den karakteriska musiken kulminerar dock i 3:dje akten, och i der 4:de är det musiken till Volas syner son egentligen fängslar uppmärksamheten. Ännu mera än musiken var det dock måhända det dekorativa, som hänförde allmänheten, och till detta resultat hade hr Ahlgrensson och Lindström från kongl. teatern i Stockholm i betydlig mån bidragit. Köpenhamnarne, hvilka ej synas vara synnerligt bortskämda i afseende på teatermaskineri, hade i detta afseende hyst stora betänkligheter. Midgårdsormen, hvilken såsom sig bör i en balett ur nordiska mytologicn spelar en stor roll, hade isynnerhet förefallit som ett subjekt, det der ingalunda lämpade sig för den danska scenen. Då midgärdsormen går sönder, hade man sagt, så bli vi tvungna att skicka den till Stockholm. Men Ivckligtvis höll ormen, och det enda man vid första representationen hade att anmärka var, att några tjocka skyar som i den sjerde akten skulle betäcka förgrunden betäckte den väl länge, så att det musikaliska mellanspelet icke etter programmets löfte kunde Åuppfylla tiden, tills dimmorna hunnit dela sig. Baletten börjar med eldandarnes dans i Volas håla. Denna dans är särdeles karakteristisk, men man kunde dock ännu icke rätt förbinda ideen om eldandar med dessa rödoch svartflammiga varelser. Då tändes bålet och nu blifver illusionen fullständig ; det ser ut som om figurerna vore af verklig eld. Och än mera förhöjes illusionen genom de ohyggliga skuggorna på bergshålans väggar. Denna verkan med skuggan är också använd, då Thor och jättarne äro samlade, och dess användande kommer här med en nästan förvånad kraft. Men baletten medför i dets hela en ölvervildigande mängd anledningar till att förvåna genom sceniska effekter. Såge man det icke, skulle man nästan tro avt dylikt vore omöjligt att framställa. Redan striden med midgärdsormen i i första akten var förvånande; så följde Thors drömsy u, rådpli igningen hos Freya i Folkvangur, Skriners fart på Sleipner, Gudarnes ankomst och. som kulminationspunkten för det hela, sammanstörtandet af Thryms sal och en tablå, hvarest Thor och Loke synas på bron öfver den skummande sorssen, medan månskenet sprider sig öfver det pittoreska landskapet. Mästerligt var också Ragnaröksstriden och solens uppgång i Gimle. Dessa båda fantasirika bilder heter det i Berl. Tid., hafva blitvit utförda af den svenA AWk——I — ARE RE RE