Göteborgsposten – 25 februari 1868, sida 1

icke höra af er, låt henne icke tro er i fara. Hur det än är så må Gud hjelpa och förläta er. Er tillgifna gamla amma Ellen. Dagarne gingo såsom de gå både i sjukdom och helsa, och det var endast liten förändring med mrs Carruthers och endast litet hopp på Poynings. Febern hade blifvit förklarad för icke smittosam och Clare hade icke blifvit förvist till Sycamores. Intet nytt bekymmer hade skakat hennes själ, och man hade ej erhållit någon upplysning om den misstänkte, så att saken synbarligen råkat i glömska. Då Clares första förskräckelse och sinnesrörelse lagt sig, hade det uppstått en djupare fasa och fruktan hos henne. Om Paul Ward också nu, som det syntes, var i säkerhet, var han likväl en brottslig usling, en varelse som de rene borde sky tillochmed i sina tankar. Och ju mer Clare erkände detta och tänkte derpå, desto uppriktigare tillstod hon för sitt eget hjerta att hon hade älskat honom trots sin ringa bekantskap med honom, uppställt honom som en afgud i sin jungfruliga inbillningskrafts helgedom — en afgud som nu var tillintetgjord och störtad tillsammans till stoft, en helgedom som för alltid var besmittad och vanhelgad. Hon gladde sig vid tanken på att hafva varnat honom och skulle gerna velat veta, huru mycket denna varning bidragit till hans säkerhet. Hon stred med hela sin kraft för att förjaga minnet af honom, men det lyckades henne icke, och i den oskyldiga flickans drömmar vände leendet, rösten och de frimodiga vänliga orden af den unge mannen ofta tillbaka, och förökade ännn mer