Göteborgsposten – 21 februari 1868, sida 3

Från Utlandet. Grefve Bismarck, säger en främmande törfattare, är en så märklig företeelse, att han har anspråk på allmän uppmärksamhet, hvilken han ej heller söker att undandraga sig. Han tyckes just vara den man, som tiden var mogen för att emottaga, vare sig att han är ett redskap för att töra verlden framåt eller tillbaka. Under en tid utan lagkänsla kan en menniska utan samvete uträtta stora saker, och det har grefve Bismarck gjort. Goda intellektuella egenskaper, en kraftig vilja, stor ihärdighet och fullkomlig oafhängighet af alla de små undseenden, som hvardagsmenniskor äro nog samvetsgranna att iakttaga, ha låtit honom spela en roll, som tidsförhållandena erbjudit honom, och han har hittills utfört den till sin direktörs och den stora tyska publikens belåtenhet. Men detta låter sig icke göra under en så lång tidrymd genom blotta lyckan, om man icke med lycka förstår, att han bättre än någon annan känt sina motståndares svaghet och vetat begagna sig af densamma; att känna dessa svagheter förutsätter emellertid begåfning, att begagna dem förutsätter vilja och hänsynslöshet, och dessa egenskaper visa oss åter tillbaka till sjelfva personligheten samt göra det till en sak af intresse att lära känna honom så nära som det möjligen låter sig göra. Den franske författaren Eugene Jacquot de Mirecourt lemnar ett litet bidrag till en sådan bekantskap uti den sista af de broschyrer, han utgifver under titeln Histoire contemporaine. Mirecourt är visserligen icke något afgjordt sanningsvittne, men hans skrift är likväl ganska intressant. En civiliserad Attila är Mirecourts beteckning af Bismarck; han karakteriserar honom såsom en man med stor energi och oböjlig viljokraft, men utan aktning för rätt och rättvisa, utan det ringaste erkännande af något annat än den fysiska styrkan. Då samvetets skrankor stå honom i vägen, sätter han sig öfver dem och fullföljer sitt mål ohejdlig som en kanonkula och utan att bry sig om, hvad som ödelägges under dess färd. Bismarcks arbetsförmåga står i samband med hans fysiska konstitution. Han är föga öfver medelmåttan, torr, mager och muskulös, men eger ingalunda någon god helsa. Han är ofta ett rof för starka nervlidanden och kan sällan sofva länge och lugnt. För att kunna få slumra eller glömma sina plågor, arbetar han derför mycket. Såfsort dagen börjar gry, går han in i sitt arbetsrum, skrifver sina bref, läser de europeiska tidningarne och sysselsätter sig med dylika saker till frukostdags. Derefter är han hos konungen och i statsrådet ofta till kl. 6 på qvällen. Vid desserten stiger han upp från bordet och arbetar sedan tills långt ut på qvällen. Hans tjenstefolk har befallning att då hålla en häst sadlad, och han företager nu en forcridt på en eller ett par timmar, för att genom denna kroppsansträngning skaffa sig, om möjligt, några timmars ostörd hvila. Hans sofrum är lika anspråkslöst inredt som hans arbetsrum, hvars hela möblemang består af ett ekeskåp ned gevär och karbiner — ty grefven är en stor jägare —ett bord och tvenne länstolar. Man har aldrig kunnat förmå honom att låta möblera premierministerns kabinett på ett hans stånd värdigare sätt. Gretve Bismarck skall vara mycket sinnrik i sin konservation; denna skall vara tull af pikanta infall och träffande qvickheter, och det finnes ingen tysk, hvilken kan såsom han karakterisera en situation med en sats eller förkrossa en man med ett ord?, säger en förförfattare. Då Bismarck var gesandti Petersburg, var han en afton i en societå hos furst Gortschakoff.. Hans qvickhet riktigt forsade öfver, dess utfall träffade tlll höger och venster och sårade mer eller mindre kännbart alla dem i sällskapet, som icke funno nåd för hans ögon. Gortschakoff var förnärmad häröfver på sina gästers vägnar och gaf, i samma ögonblick som Bismarck aflägsnade sig, befallning om att bandhunden på gården skulle lössläppas. Då Bismarck kommit ned i porten, ropade han på tjenarne, att de skulle hålla fast det skällande och morrande djuret. I detsamma lutade sig fursten ut öfver trappräcket och ropade ned till Bismarek: — Alh, hr baron! jag ber, bit ej min hund! Såsom det sedan visat sig, har denna lilla paradfäktning icke rubbat vänskapen mellan de länder, som de båda herrarne Gortschakoff och Bismarck styra. Följande anekdot förtjenar att anföras: En engelsman kom alldeles oförvarandes att 8 hanam sanningen Under hans vistan