Göteborgsposten – 18 februari 1868, sida 1

tag och att George lika litet har begått detta brott som ni. Kan jag aflägsna mig nägra ögonblick och sedan komma tillbaka? Kom ihåg att vi ej kunna vara nog försigtiga för hans skull, och skulle Dixon träffa mig här på en ovanlig timma, skulle man straxt tro att vi hade hemligheter med hvarandra. — Jag kan uthärda — Jug kan göra allt hvad du säger, lydde mrs Carruthers hviskande svar. — Nå vil, lägg er då först ned, så skall jag nedsläppa gardinen och gå min väg, och nir jag haft tillräcklig tid för att komma till mitt rum, må ni ringa på Dixon. Säg henne att ni är opasslig. Jär hon får se er, skall hon sjelf erkänna det. Skicka henne genast efter mig. Nästa minut var det åtor mörkt i rummet. Mrs Brokes gick nedför hufvudtrappan för att undgå att möta nå80n af tjenstfolket, derpå genom förstugan och kom obemärkt till sitt eget rum. Då en kort, men för hennes otålighet lång tid, hade förflutit, knackade mrs Carruthers uppasserska på dörren och inträdde, sedan hon erhållit tillåtelse dertill, med ett vigtigt utseende. Hon fillde det omdöme, som mrs Brookes väntade och tillade att hon aldrig i hela sitt lif sett sin fru so så sjuk ut. — Ni liknar snarare et) lik det bedyrar jag, än den dame jag klädde af igår afton. Ni har sådana förskräckliga ringar under ögonen att ni kunde rigtigt shrämma mig. Jag hoppas blott att det icke är typhus, ty jag är så rysligt rädd af mig och ej vand vid sjukdom. Men om ni önskar, skall jag bedja mrs Brookes straxt komma till er, och så kan jag låta miss Carruthers veta att hon idag