Göteborgsposten – 18 februari 1868, sida 1

? 0p) A — och att ni ej kan visa er vid fruzostbordet, så att jag kan få en förevändning att komma till er. Så, nu mår vi bestämdt bättre. Ja, ja, ni får icke tala; Jag skall säga er allt utan att ni behöfver fråga, fortfor hon i en hastig hviskning. Den främmande gentlemannen och herrn talade med Evans, och han sade dem när han hade sålt rocken och hur den person sett ut, till hvilken han sålde den; men Dixon och Thomas säga, det han ej kan hafva gifvit dem någon noggrann beskrifning på honom, ty de hörde den främmande herrn säga till herrn i vagnen att hvad de fått veta ej var till någon nytta. Och jag är säker på att det ej finnes minsta misstanka om att han varit i Amherst, sedan han köpte rocken. — Jag förstår det icke, stammade mrs Carruthers. När — när tilldrog detta sig? — För några dagar sedan; det står alltsammans i tidningarne. Mrs Carruthers snyftade. — Intet om George, men om liket och rocken. Med dessa ord upptog den gamla qvinnan en omsorgsfullt hopviken tidniog ur sin ficka; men det var ej tillräckligt ljust, för att hon skulle kunna läsa dess innehåll för sin fru, som var alldeles ur stånd att sjelf göra det. Mrs Brookes ville gå bort till fönstret för att fullständigt uppdraga rullgardinen, men hon hejdade sig. — Nej, sade hon, Dixon skall snart vara här. Det är bäst att ni genast ringer på henne och skickar henne efter mig. Kan ni det, min goda fru? Ni måste vara stark; kom ihåg att det endast är något förskräckligt miss