Göteborgsposten – 17 februari 1868, sida 2

verskädliga, som vällar en ganska allvarlig sinnesstämning. Alla regeringar rusta med seberaktig hältighet, men försakra på samma gång att det sker endast för sredens skull. Inga vänskapliga noter och törklaringar trån ena sidan kunna helt och hållet skingra alundsjukan och misstankan på den andra. Denna tvetydiga ställning har ganska tydligt angifvits i följande ord af v. Beust och krigsministern, hvilka de uttalat i delegationsrådet: -Österräikes utländska törhållanden äro så fredliga, att all fara för krig måste synas såsom en sak, hvilken endast genom utomordentliga händelser kan frambringas — men ven minskning at armens effektiva styrka är omöjlig. Det är nödvändigt att hålla en arme på en sådan fredsfot, aw Österrike kan hastigt sända sin armå i fält, färdig tll handling; eller med andra ord fredsfoten skall vara en verklig krigstot. Det är jast denna nödvändighet: och denna omåjlighet, som kunna drilva en till förtviflan. Det ärs, säger Times, avårt att tro, att sådana män som Louis Napoleon och Bismarck, mån som asp rera på att lemna spår efter sig i historien, icke skulle rygga tillbaka för den stora förödelse, som de ålagga den lefvande generationen, och att de skulie finna det omöjligt att uttänka någon möjlig plan för en allmän och samtidig atväpning. Den förste Napoleon steg ned i sin graf med det brännmärket på sitt namn, att ha varit en mennisko-förödande herrskare, derför att han mönstrade en half million soldater för ett företag, hvilket var i grunden ämnat att upprätta en varaktig fred på jorden. Nen ätven alla det ryska filttägets fasor hade icke så varaktiga följder för menniskoslägtets välgång som ett system, hvilket dömer nästan hela den manliga delen af Europas innevånare till åratal at ett improduktivt garnisonslis, under det att qvinnor och gubbar qvarlemnas att plöja jorden, medan stora landsträckor antingen odlas ofullständigt eller ligga öde af brist på kapital och arbete, under det att oskerhet och misstro hämma all industriel och kommersiel företagsamhet, medan 43 mill. pund sterling äro hopade i en bank och hela den menskliga familjen tyckes iida af Midas förbannelse! Och hvad är den egentliga orsaken? Preussen. Det eger ett militärsystem, som trycker ofantligt på alla klasser. Man lät detta vara, sålänge Preussen ännu var blott den svagaste stormakten. Men Preussen slog Österrike och införlitvade med sig en stor del af Tyskland samt ingick offoch defensiv allians med återstoden. I såväl de nya provinserna som hos förbundsvännerna lät det införa det preussiska militärsystemet. I stället för att lindra detta, skärpte regeringen det tvärtom ännu mera — och nu följde de andra makternas täflingsrustningar. Preussen gat fredsförsåkringar, men rustade fortfarande, fastän det kunde i fred och ro utföra sin mission i Tyskland. Derjemte närmade det sig Ryssland — och de andra makterna måste nu rusta af alla krafter, ty Ryssland är en fiende till europeiska fieden. Hela den liberala delen af Europa håller nu ögonen fästade på Tyskland. Detta behöfver fred för att kunna vinna enhet och frihet. Denna enhet sväfvar i fara, om missnöjet med militärbördan skall få fortfarande utveckla sig. Och med eu sådant mllitärsystem som det preussiska, skall det tyska folket aldrig förvärfva sig inre frihet. Det bar derför den stora missionen sig ålagd, att med kraft söka åstadkomma en ändring, tvinga Preussen till att inslå en liberal politik, uppgifva alliansen med Ryssland, börja afväpningen och sålunda föra Europa tillbaka på den verkliga fredens väg itrån den olycksaliga beväpnade fred, som nu trycker så förlamande på folken. Det är emellertid icke underligt, att Bismarck är nervös. Dessa tankar måste tränga sig på honom och så finner han i sjelfva verket ingen ro för det hannoveranska Weltpartiet, hvilket fortsätter sin agitation mot Preussen, ledd af hofvet och regeringen i Hietzing (exkonung Georgs bostad i närheten af Wien) och kanske till en del för de penningar, som Preussen måste sjelft betala. Dels företagas värlningar till en ny hannoveransk legion, hvilken skåll på främmande jord utbildas till framtida krig mot de preussiska förtryckarne; dels söker man förmå de hannoveranska rekryterna att desertera, och det tyckes ej gå illa härmed i trots at myndigheternas påpasslighet och jagt på dessa agenter; dels förbereder man ett stort extratåg af trogna från Hannover till Hietzing med anledning af konungaparets förestående silfverbröllop o. s. v. I anledning deraf, att Österrike gisvn pSså åt de 500 hannoveranare, som ölvergån irån OM — 1 1 — —