Göteborgsposten – 17 februari 1868, sida 2

— Ja, min goda fru, började mrs Brookos — och nu höll hon hennes händer ömt och hjertligt slutna i sina — jag fruktar att något mycket ledsamt har händt George. — Är han död? frågade modren med matt röst. — Nej, nej, han är frisk och välbshållen, och som jag tror långt borta härifrån. Mrs Carruthers svarade icke men stirrade oemotståndligt bönfallande på sin gamla väninna och mrs Brookes besvarade hennes stumma fråga. — Ja, min bästa fru, jag skall säga er allt; jag måste det för hans skull. Vet ni hvad det var för ett ärende, som förde den främmande gentlemannen hit, han som resto ut med herrn och dinerade här i går? Nej, ni vet det icke. Det tänkte jag nog, och Gud ske lof att ni ej har fått någon vink derom af någon annan. — Fortsätt, fortsätt, sade mrs Carrnthers med ännu mattare röst. — Minnes ni, att ni, då George var här 1 Februari, gaf honom pengar för att köpa sig en ytterrock. — Ja, sade mrs Carruthers, i det hon nästan framsuckade detta ord. — Han köpte den hos Evans, och den gamle mannen lade så noga märke till honom, att han skulle känna igen honom, i händelse han finge se honom. Orsoken, hvarför den främmande gentlemannen infann sig hos herrn, var att få honom, i hans egenskap af fredsdomare att vara behjelplig vid efterspanandet af den person, som hade köpt rocken hos Evans i Amherst. (Forts.)