Göteborgsposten – 14 februari 1868, sida 3

i lemna tillfället obegagnadt. Hvilka faror detta ; skulle innebära, sramgår af ofvan anförda. Eugland har i sanning skäl att här se sig noga före och ej slumra in för de stormmoln, som äro i antågande. Man tyckes i Berlin vilja röra upp en storm äfven mot Österrike och Frankrike. Efter sista kriget i Tyskland bildades en hannoveransk legion, hvilken, eftersom luxemburgska frågan då stod på dagordningen, antogs vara upprättad för att i händelse af ett krig operera i Hannover mot Preussen. Legionen stod först i Holland, derifrån den dock måste aflägsna sig;och bege sig till Schweiz. Dettas regering har varit ute för en stark tryckning från Preussen och till slut måst till hälften utvisa dem. För att hindra dem från att falla i Preussens våld, har nu Österrike gifvit dem pass på hvilka de kommit in i Frankrike, der de blifvit väl emottagna. Nu skummar den officiösa berlinerpressen af förbittring. Mot Frankrike vågar den icke skrika så starkt; deremot morrar den häftigt mot. Beust, som påstås af denna i sig ringa anledning föra Österrike in på en farlig bana. Upprepade gånger kommer Polens namn åter fram under betraktelserna öfver den allmänna politiken. De äro, såsom vi förut ofta betecknat dem, denna senares ovädersfoglar, och de tyckas nu vara öfvertygade om, att ett nytt krig är i annalkande. Sangviniska som vanligt, tro de äfven att detta krig skall lemna utsigt till Polens återupprättande, och de vänta att signalen till kriget skall komma från Orienten. Den polske generalen Langiewicz har nyligen, med anledning deraf att en tidning i Galizien återgifvit ett af de ryska tidningarne utspridt rykte om, att han stiftat en sammansvärjning i Konstantinopel mot sultanen, offentliggjort en skrifvelse, hvari han förklarar detta rykte för en löjlig osanning och uppmanar sina landsmän att hålla sig redo till att gripa till vapen för Turkiet, hvars sak tillika är deras och civilisationens. Hvad Orienten angår, framträder situationen i något klarare konturer, och det skulle knappt behöfvas den officiösa Patries upprepade försäkringar, för att tydligt finna, det Frankrike, England och Österrike här stå som en man, beredda på de eventualiteter, till hvilka ställningen skulle ge anledning. Dessa eventualiteter kunna möjligen närmast framkallas af Serbiens uppträdande, hvilket, pådrifvet af Ryssland, vill bringa en krigsbrand mot Turkiet i låga, under det Preussen ännu låtsar sig vara obestämdt, men antagligen spelar under täcke med Ryssland, med hvilket det är knutet med så många band. Det synes, att döma häraf, ligga mer än ett allvarsord i följande yttrande af Wirtembergs statsminister Varnbäler: Man hör ännu genljudet af kanondundret från 1866 och så länge det fortfar, kan det ej vara tal om lugn och afväpning i Europa. Jag har emellertid för min del icke förlorat tron på fredens bevarande; jag tror ej, att krig skall komma att föras utan giltig anledning; men det skulle vara ett straflvärdt lättsinne att antaga krig vara omöjligt. Uppgifter från Frankrike skildra tillståndet i Algier såsom sådant, att håren måste resa sig på ens hufvud af fasa. En förfärande hungersnöd rasar och tusenden duka under. : I ett bref från Paris läsa vi: Om än demi-monden ännu låter tala mycket för mycket tala om sig, så måste man likväl tillstå, att en alltmera högljudd reaktion mot densamma börjar gifva sig tillkänna. Man begyunar bli allvarlig och inser med bestörtning, att genom sedeförslappningen nationen går ett politiskt förtall till mötes. Det allmänna undervisningsväsendet tilldrager sig mer och mer uppmärksamheten, och det skall en gång bli ett kraftigt botemedel. ePå skönlitteraturens område väcker Feydeaws nyaste roman La Comtesse de Chalistort uppseende. Förf. framför i denna roman en gretvinna, hvilken tillochmed hängitver sig åt onaturliga laster och slutligen sättes på ett dårhus af sin svartsjuke make. Romanen skildrar förhållandena inom pariserlitvets högre lager och är rik på anspelningar på bekanta personligheter. At Michelet, som nu så länge tegat, utkommer i dessa dagar ett nytt naturvetenskapligt verk La Montagnel. Några stycken af denna bok, som kommit till vår kännedom, angitva, att densamma är mycket tilldragande och skall komma i åtnjutande af stor popularitet. Från Italien skrifves, att konung Victor Emanuel skänkt sin blifvande svärdotter ett ytterst dyrbart smycke af perlor och dia manter, hvilket tillhört det savoyiska konunga