Göteborgsposten – 14 februari 1868, sida 3

m. i Clara kyrka, hvarvid till predikoembetet invigdes fyra st. s. m. kandidater af Hernösands stift samt en tillhörande Karlstads stift. Akten förrättades af biskop Beckman. QOWQW2WOOM. EF— Från Utlandet. I går morse ingick till oss följande telegram från London: Tidningen Standard meddelar en korrespondens af d. 31 Januari från Washington, hvilken tidningen uppgifver törskrifva sig från den tilltörlitligaste källa. Det heter i densamma, att presidenten Johnson beslutat i Alabamafrågan tillsända England ett ultimatum. I detta skall fordras, att England skall antaga den at Seward framställda grundvalen för en öfverenskommelse; i motsatt fall skola de diplomatiska förhandlingarne afbrytas. Om detta bekräftar sig, skall således nordamerikanska regeringen följa Englands redan gifna föredöme och anse underhandlingarne 1 Alabamafrågan å Förenta Staternas sida för afslutade. Englands utrikesminister har på det bestämdaste sorklarat, att britiska regeringen vill hänskjuta skadeersättningsfrågan till en skiljedomstol, men tillbakavisar Sewards begäran att dit ätven hänvisa dess erkännande af Sydstaterna såsom krigförande makt. Underhandlingarne skola komma att hvila i detta oafgjorda läge, tills det faller sig lägligt tör den ena eller andra parten att åter röra upp saken och begagna den såsom förevänning till en storms upprörande. Antagligt är väl, att den nordamerikanska Unionen icke skall finna denna tid vara ännu på på länge inne. Saken har derför mera en diplomatisk än en afgörande betydelse, fastän det är naturligt att den olösta frågan måste binda Englands händer i Europa och försvaga dess kraft att ingripa i vår verldsdels händelser. Detta är i mer än ett fall betänkligt, emedan England kan när som helst utmanas att försvara sin egen maktställning i sjelfva Europa. Densamma skall måhända komma att bestridas det af en makt, hvars nya utvecklande och stärkande det befrämjat i ej ringa mån. Något krig mellan Preussen och England skall ej komma att tillhöra sannolikheternas område; men Preussen kan möjligen bli i tillfälle att ytterligare utvidga sina erföringar öfver de båda sjöstaterno Danmark och Holland. Ifrån den stunden skall Englands sjömaktsställning vara betydligt reducerad. Den i London utkommande franska tidn. International innehöll häromdagen en märklig uppsats under rubriken Englands Sadowa?, hvari det just hette: England stred i tjugo år och utkastade 20,000 millioner francs, för att rycka Antwerpen ur Frankrikes händer ... De nuvarande engelsmännen äro af en mera godmodig natur, om icke gentemot det franska kejsardömet, så åtminstone mot det tyska. De läto det lilla tappra konungariket Danmark bli öfverväldigadt, visserligen icke utan att protestera, men utan att lossa ett kanouskott, och den preussiska örnen svajar nu på batterierna i Kiels präktiga hamn. Ännu en liten tid, och det skandinaviska näset skall öppna en fri genomfart för den tyska flottan. Jahdes hamn är lätt späckad med kanoner; dess moler öppna sina ofantliga armar för de flottor, som Tyskland med rastlös ifver arbetar på att skapa. Hamburg, Bremen och Läbeck, dessa rika sjöstäder som sjeltva en gång voro sjömakter, hela denna kuststräcka, som har en krafuig och sjövan befolkning, stå nu under Preussens herravälde. Köpenhamn har ännu icke erhållit tysk garnison, men vid första signal, som Bismarck ger, skall Köpenhamn endast bli sätet för en preussisk guvernör(?). Om Frankrike lyssnat till de delningstörslag, som gjordes detsamma för aderton månader sedan, skulle Holland redan nu vara preussiskt. Den svarta örnen har måst hejda sin flykt utanför Limburgs öppna gränser; men allt hålles redo, och vid första vink från Berlin skola preussiska soldater kasta sig ölver Amsterdam och Haag. Om Frankrike skulle duka under i den fruktansvärda kamp, som hvarje ögonblick kan komma till utbrott, då skulle Danmark och Holland ögonblickligen bli införlitvade med Preussen — Danmark, hvars flottor fordom injagade England så stor skräck, att det ansåg det nödvändigt att ötverfalla dem, utan att kunna till sitt försvar anföra annat, än Åsalus populi, suprema lex— och IIolland som så länge förde spiran på hatvet och kunde med lika vapen möta sina fruktansvärda medtäflare. Allt detta är öfverhängande, och England står och menar och menar! Det tillochmed beundrar den nye kämpe, som träder fram på hafvet midtför dess ögon, endast några få mil från dess kuster. Men det är sannt, England har dock alls ingenting att frukta; konung Wilhelm är ju i slägt med drottning Victoria, det glömde vi alldeles. Ä International fäster derefter uppmärkgamhetfen nå att den fordna marmn-fehern i Tysk